Anne-Marie Lindgren: Enbart ekonomisk politik räcker inte

Det var under 1930-talet som socialdemokratin lade grunderna för det som under decennierna efter andra världskrigets slut blev folkhemspolitiken – ”den svenska modellens” tid med välfärdsreformer, full sysselsättning och växande jämlikhet. 1930-talet innebar en omsvängning bort från de äldre föreställningarna om avskaffandet av privat företagande som förutsättningen för samhällsförbättringar. I stället lyftes politiska styrmedel och facklig styrka som metoder att förändra sättet som ekonomi och arbetslivet fungerade på. Och med det skapa ett bättre samhälle.

Den höga arbetslösheten drev sannolikt på omtänkandet. Enligt gällande marknadsteorier kunde den bara väntas ut medan de nödvändiga lönesänkningarna fick effekt. För arbetarrörelsen var det en omöjlig strategi, och för alla som såg de förödande sociala effekterna var det tvingande nödvändigt att hitta andra lösningar.

Det som brukar kallas keynesiansk politik blev lösningen: statliga satsningar för att motverka konjunktursvängningar och arbetslöshet. Namnet är litet oegentligt, för det fanns fler än Keynes som var inne på liknande tankar, men det var han som formulerade den sammanhållna och övergripande teorin. Därav etiketten.

Den svenska krisuppgörelsen mellan S och Bondeförbundet (i dag: Centern) 1933 – tre år innan Keynes publicerade sitt stora verk – betydde just aktiva statliga insatser mot arbetslösheten. Många såg det som portalen till hela den blivande folkhemspolitiken, och ger den en nästan mytisk roll. Andra åter påpekar att de faktiska åtgärderna för att skapa sysselsättning var små, och att den minskade arbetslösheten under andra halvan av 1930-talet berodde på en förbättrad internationell konjunktur.

Det är sakligt korrekt. Men det kritikerna missar är den stora principiella betydelsen av krisuppgörelsen. Den innebar ett tydligt brott mot doktrinen att staten inte skulle ingripa mot marknadens svängningar, och den var startpunkten för ett helt nytt tänkande kring statens ansvar för ekonomisk stabilitet. Det fulla genombrottet kom först under efterkrigstiden, men då var den avgörande striden redan vunnen.

Det kritikerna också missar är den rent psykologiska betydelsen av krisuppgörelsen. Nämligen att den gav ett hopp inför framtiden: det gick att ta tag i svårigheter och problem, man var inte slav under ”marknaden” (fast då sade man väl mer korrekt ”kapitalismen”), allt skulle inte bli bättre genast, men vägen gick åt rätt håll.

Den känslan, menar många statsvetare, spelade en viktig roll för att nazismen aldrig växte sig stark i de nordiska länderna (där socialdemokratiska regeringar förde en likartad politik som i Sverige).

I dag, när vi åter plågas av marknadsideologins misslyckande, med de besvärande sociala konsekvenser det fått, väcker 1930-talsidéerna förstås intresse. Kraven på att slopa 1990-talets budgetnormer och med det skapa utrymme för stora offentliga investeringar kommer från många håll, inom socialdemokratin likaväl som från ekonomer.

Och intressant nog, även från det privata näringslivet, som vanligtvis inte älskar statlig ekonomisk politik. Men som vet att ”marknaden” inte klarar tunga infrastrukturella investeringar. Det gör bara staten.

Det är stora sådana som behövs i dag. Elnätet är underdimensionerat, vattenledningssystemet nerslitet, järnvägen otillräckligt utbyggd och illa underhållen (påpekar nu senast Försvarsmakten), energiproduktionen behöver öka. Och det behövs många fler fängelser…

Själva investeringsbehoven är i dag snarast ett tyngre argument än det som var huvudmotiveringen för 30-talspolitiken, sysselsättningen. Det är av två skäl osäkert hur mycket projekt av det här slaget rår på arbetslösheten, Med dagens fria rörlighet inom EU kommer, för det första, en god del av de tilltänkte byggjobben att utföras av företag och personal från andra EU-länder. Och för det andra är det i många fall jobb som kräver en yrkeskompetens som i stor utsträckning saknas hos de arbetslösa som utgör den största gruppen, alltså de med svaga yrkeskvalifikationer.

Detta senare är också ett problem som kräver nytänkande i förhållande till de ständigt sänkta ”bidrag” om högern tror på. Och som inte hjälper.

Enbart ekonomisk politik, hur viktig den än är, räcker nämligen inte. Det börjar också lyftas i debatterna kring 1930-talet. Yvonne Hirdman visar, i sin färska bok ”Mellankrigstider”, på de socialpolitiska reformernas roll. Örjan Nyström tar i sin bok ”LO och arbetarrörelsens kris” upp det han kallar strukturreformer – teknikutvecklingen och hur den används, arbetsmiljö i vid mening, arbetets organisation, över huvud taget de villkor de anställda arbetar under.

Där mycket av det som finns i arbetslivet i dag, som underbemanning, delade turer, hyvling, SMS-jobb, ofrivilliga deltider, gig-jobb, lika mycket kan ses som felaktig och feltänkt användning av kapital – mänskligt – alltså – som alla de uteblivna infrastrukturella investeringarna.

Som bör få ta lika stor plats i socialdemokratisk framtidsstrategi som behovet av stora offentliga investeringar.