Anne-Marie Lindgren: Ekonomiska intressen styr högerns skolpolitiska väg

Riksdagen har nyligen behandlat tre frågor kring skolan, där nuvarande regler mött stark kritik och krav på förändring. Det handlar om betygen i gymnasiet, om möjligheten till högskolebehörighet på yrkesprogrammen, och om friskolornas kösystem.

De två första besluten innebär att två av de större nyordningarna från Jan Björklund avskaffas. De borgerliga partierna har här på det hela taget tänkt om.

På den tredje punkten har borgerligheten inte gjort det. Det har sitt intresse att fundera över varför.

Betygssystemet först. Dagens regler kom 2011. I gymnasieskolan innebär det att betyg sätts på varje enskild kurs, och att varje kursbetyg vägs in vid beräkningen av det meritvärde som antagningen till högskolan bygger på. Ett lågt betyg i början av gymnasiet kan alltså inte motverkas av bättre resultat senare under åren.

Både lärare och elever menar att detta hämmar viljan att jobba vidare, eftersom ett dåligt resultat ju inte går att kompensera. Alltså rakt motsatt tanken i 2011 års proposition att det nya systemet skulle främja fördjupning och kvalitet i lärandet. Så nu har riksdagen i stor enighet mellan partierna avskaffat kursbetygen och återgått till ordningen med ämnesbetyg. Där det är det sist satta betyget, det som ska spegla elevens resultat efter hela skoltiden, som ska användas vid poängberäkningen till högskolan. Vilket onekligen känns rimligt.

Så har vi då yrkesprogrammens högskolebehörighet. Alliansen tog bort de ämnen – svenska, engelska och matematik på viss nivå – som krävs för allmän behörighet till högskolan. Fast det skulle vara möjligt att välja dem frivilligt.

Nu vänder riksdagen, återigen i tämligen bred politisk enighet, på den ordningen. Ämnena ska ingå i själva programmet, men det ska vara möjligt att välja bort dem. Resultatet av den Björklundska förändringen blev nämligen – precis som kritikerna förutspått – en flykt från yrkesprogrammen. Ungdomar som inte hade tvärsäkra framtidsplaner ville inte riskera att hamna i en utbildningsmässig återvändsgränd. Och valde de högskoleförberedande programmen.

Så småningom började det slå ut som en besvärande brist på yrkesutbildat folk.

Den Björklundska ”reformen” byggde på den gamla konservativa föreställningen att det är skillnad på ”praktisk” och ”teoretisk” begåvning och att de högskoleförberedande ämnena följaktligen var för svåra för många ”praktiskt” begåvade.

Resonemanget tyder på en viss okunskap om vad yrkesutbildning i dag faktiskt innebär. Det handlar inte om att bara lära ut manuella handgrepp, utan om bitvis omfattande teorikunskaper. Som inte kräver mindre av ”begåvning” än vad svenska A (den kurs som ger högskolebehörighet) gör.

Barn som kommer flyttande några år före skolstart hamnar alltså långt efter barn som bott där sedan födseln och som ställdes i kön redan som spädbarn.

Så till sist det tredje beslutet – borgerlighetens nej till regeringens förslag att ändra reglerna för friskolornas köer. I dag gäller kötiden som urval; finns fler sökande än elevplatser går platserna till dem som står först i kön. Barn som kommer flyttande några år före skolstart hamnar alltså långt efter barn som bott där sedan födseln och som ställdes i kön redan som spädbarn.

Och många friskolor väljer att skicka ut sin information till väletablerade medelklassområden, innan de går ut till fattigare områden – om de alls gör det. Gissa vad det får för effekter för köordningen.

Moderaternas skolpolitiska talesperson säger att ”det är bra att föräldrar tar ansvar för skolgång och uppmuntrar till att man gör ett aktivt val”. Visst. Men på vilket sätt förutsätter det dagens orättvisa och manipulerbara regler för urvalet av elever till populära friskolor?

Köer är en form av urvalssystem. Det är inte så enkelt som att man får plats på en viss skola bara för att man ”väljer” den. Kommuner som Stockholm och Göteborg uppmanar på sina hemsidor till att ”söka skola” – inte ”välja skola”. För det är vad vi har i dag – ett ansöknings- och urvalssystem, inte ett valfrihetssystem. Och då ska urvalsreglerna vara så rättvisa som möjligt. Och ge alla föräldrar likvärdiga chanser att ta det där ansvaret som Moderaterna säger sig vilja främja.

Dagern system gör inte det. Vad det gynnar är inte föräldrars möjlighet att välja, utan (fri)skolornas möjlighet att kontrollera sitt elevurval. Nu närmar vi oss förklaringarna till borgerlighetens något varierade förmåga att ompröva sina tidigare, mindre lyckade beslut.

Det finns inga starka ekonomiska intressen bakom idén med kursbetyg. Bara en saklig kritik från berörda parter. Då är det inte svårt att ändra sig.

Det finns heller inga ekonomiska intressen som kräver att yrkesprogrammen inte ska ge högskolebehörighet. Tvärtom, snarare. Svenskt Näringsliv har blivit allt mer bekymrat över det svaga elevintresset för yrkesprogrammen. I en rapport från 2021 pekas den bristande högskolebehörigheten ut som ett centralt problem.

Så där var det väl inte heller så svårt att ompröva.

Men när det gäller friskolornas kötider – då finns det enormt starka ekonomiska intressen som vill behålla nuvarande ordning. Då blir det heller ingen borgerlig omprövning.