Anne-Marie Lindgren: Ekonomisk makt hör ihop med jämlikhetsfrågan

Foto: Ylva Säfvelin

Vad betyder egentligen ”vänster” i politiken?

Det kanske kan vara värt att försöka precisera nu när begreppet plötsligt – efter att ha varit dödförklarat några decennier – börjar dyka upp både här och där i debatten. Till somligas förtjusning och andras förskräckelse.

Nu finns det förstås ingen vare sig entydig eller heltäckande definition; ”vänster” är ett relativt begrepp som kan skifta innebörd över tid och variera beroende på vilken sorts ”höger” det står emot. Den vänstrare delen av min vänkrets på det röda 70-talet skulle, med en fnysning, ha avfärdat Reformisternas program som ljummen socialliberalism…

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Generellt gäller dock att ”vänster” i förhållande till ”höger” alltid handlar om jämlikhetsfrågor.”[/blockquote]

Generellt gäller dock att ”vänster” i förhållande till ”höger” alltid handlar om jämlikhetsfrågor. I vänsterideologi ligger alltid idéer om jämlikhet, i meningen lika möjligheter för människor att oberoende av klass, kön, hudfärg, sexuell läggning och så vidare kunna styra över sitt eget liv och påverka samhället de lever i.

Folk kan vara starka anhängare av jämlikhet i vissa avseenden men inte i andra; liberaler, exempelvis, är som regel engagerade anhängare av jämställdhet mellan könen, men har ofta svårigheter att förstå kraven på ekonomisk utjämning. Alldeles särskilt så när det handlar om att utjämna skillnader i ekonomisk makt.

Den klassiska höger-vänsterskalan handlar om just ekonomisk jämlikhet. I flera avseenden.

Ett handlar i traditionell socialdemokratisk politik om att fördela om produktionsresultatet genom skattefinansierad välfärdspolitik. Ett annat handlar om att med fackliga och politiska åtgärder skapa motvikter till kapitalintressena, eller vinstintressena som vi numera kallar dem.

Omfördelningspolitiken har likaså två dimensioner. Dels ekonomiska transfereringar, det vill säga omfördelning av pengar i olika former: barnbidrag, pensioner, sjukpenning, a-kassa. Dels skattefinansierade sociala tjänster som har stor betydelse för den enskildes liv: skola, barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg.

De rena löneförhandlingarna spelar förstås också roll för hur produktionsresultatet fördelas mellan kapital- och löneandelar. Där är starka fackliga organisationer viktiga.

Motvikter till kapitalintressena handlar om sådant som arbetsrätts- och arbetsmiljölagstiftning, kollektivavtal, miljölagar och lagar om markanvändning och hyressättning. Det handlar också om övergripande ekonomisk-politiska insatser, för sådant som ”marknaden” inte klarar i tillräcklig omfattning, exempelvis bostadsbyggande och infrastruktur.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”I alla de här avseendena har politik och samhällsutveckling gått åt höger de senaste decennierna.”[/blockquote]

I alla de här avseendena har politik och samhällsutveckling gått åt höger de senaste decennierna. En del beror på externa faktorer, som den växande betydelsen av kapitalinkomster hämtade utanför produktionen (exempelvis från bostadssektorn eller från de rena finansmarknaderna) och som ju inte kan påverkas av löneförhandlingar. Annat beror av politiska beslut. S är medskyldiga till en del, men den största högervridningen står alliansregeringen för: de försämrade trygghetssystemen, de sänkta inkomstskatterna med deras skeva fördelningsprofil, ett antal sänkta kapitalskatter, urholkningen bakvägen av arbetsrätten och den underfinansiering av de offentliga tjänsterna som blivit följden av skattesänkningarna.

Reformisternas program, för att återkomma till det, handlar mest om att vrida tillbaka denna högervridning. Och det handlar i mycket om traditionell socialdemokrati: statliga investeringar i bostadsbyggande, infrastruktur och energisystem, större beskattning av kapital och kapitalinkomster, diverse åtgärder mot skatteflykt, höjd a-kassa och åtgärder mot vinstdrivande verksamheter i välfärdssektorn.

Några åtgärder som försvårar privat företagande finns inte. De enda socialiseringar som krävs – och det är Reformisterna inte ensamma om i socialdemokratin i dag – är ett statligt återtagande av järnvägen, posten och apoteken. Med tanke på hur dåliga resultat privatiseringarna har gett känns det välmotiverat. Man kan förresten lägga till bilprovningen också.

Jag är skeptisk till en hel del av de konkreta åtgärder som Reformisterna stannat för, eftersom tidigare erfarenheter får mig att tvivla på deras rationalitet – men det är en annan historia. Om man tycker att programmet är alldeles för vänster i sin inriktning mot en politik som både fördelar om produktionsresultat och makt över ekonomin, och att det är en otänkbar strävan för socialdemokratin, då undrar jag litet vad man egentligen menar med socialdemokrati.

För socialdemokratin är ett jämlikhetsparti. Och det går inte att tänka bort ekonomisk makt och ekonomisk fördelning ur jämlikhetsfrågan.

Det går inte heller att tänka bort att de senaste decenniernas politik, som hela privatiseringsköret, varken löst de problem de avsett att lösa, eller åstadkommit de förbättringar den avsåg att åstadkomma.

Den är helt enkelt misslyckad och behöver ses över.

Det går inte att åstadkomma med dagens riksdagsmajoritet, och det får vi acceptera. Men det går att på allvar börja driva opinion för att en annan politik behövs. Av rent sakliga skäl.