Annons:

Anne-Marie Lindgren: Ekonomin stannar utan vanliga arbetare

Anne-Marie Lindgren: Krisen i Storbritannien visar på att utan vanliga arbetare så stannar ekonomin.

Bristen på lastbilsförare i Storbritannien har lett till både bensinbrist och till varubrist i detaljhandeln, eftersom det inte finns tillräckligt med chaufförer för att klara nya leveranser. Bristen på folk har att göra med Brexit. En inte obetydlig del av varutransporterna sköttes av EU-immigranter, som nu åkt hem. Det har också en del av den – lågavlönade – arbetskraft som bidrog till att hålla uppe verksamheterna i delar av den privata servicesektorn.

Det visar hur EU-samarbetet numera är invävt i hela vardagsekonomin. Man kan, på ett sätt, säga att det visar att arbetskraftens fria rörlighet har positiva effekter för det mottagande landet.

Men man bör samtidigt notera att det också visar hur fri rörlighet mellan länder som ligger på mycket olika ekonomiska nivåer kan leda till sämre löne- och anställningsvillkor i mottagarlandet. Nämligen för jobb med löner som gör det svårt att dra till sig tillräckligt med inhemsk arbetskraft, men som är attraktiva för personer från länder med ännu lägre nivåer.

Brexitanhängarna nu fått upptäcka att den EU-migration som var ett av skälen till att man röstade för utträde också hade sina positiva sidor

Man kan ju litet sarkastiskt säga att Brexitanhängarna nu fått upptäcka att den EU-migration som var ett av skälen till att man röstade för utträde också hade sina positiva sidor. Men samtidigt kan man ju konstatera att de negativa effekterna för arbetsvillkoren åtminstone i vissa branscher faktiskt var en realitet.

Något som i sin tur hänger ihop med att arbetskraftens fria rörlighet litet för mycket var på arbetsgivarnas villkor. Chockvågen efter Brexitomröstningen 2016 innebar en öppning för regelskärpningar inom EU, som håller emot de löne- och villkorsdämpande effekterna av den fria rörligheten (under förutsättning, förstås, att de efterlevs). Men ser vi till svenska förhållanden kan man konstatera att det behöver göras en hel del vad gäller regelverket för övrig arbetskraftsinvandring.

om immigration i vissa avseenden eller för vissa grupper får effekter som utgör risker, eller hot, kommer det att väcka motreaktioner som kan få mycket långtgående effekter

För det är en viktig slutsats, som inte bara gäller arbetsmarknaden: om immigration i vissa avseenden eller för vissa grupper får effekter som utgör risker, eller hot, kommer det att väcka motreaktioner som kan få mycket långtgående effekter.

Det finns en slutsats till.

att det sannerligen inte bara är experter, eller folk med högre utbildning, eller entreprenörer, eller småföretagare, som behövs för att ekonomi och samhälle ska fungera

Och det är att det sannerligen inte bara är experter, eller folk med högre utbildning, eller entreprenörer, eller småföretagare, som behövs för att ekonomi och samhälle ska fungera. Det är minst lika mycket alla de ”vanliga”, vardagliga jobben som gör det.

Vi har sett det också under pandemin. Undersköterskorna i äldreomsorgen, bussförarna i kollektivtrafiken, alla renhållningsarbetarna, de som de anställda i livsmedelshandeln och buden som levererade hem matkassarna, allihop såg till att hålla samhällsmaskineriet i gång.

Och det vi också såg, det var, och är, att villkoren för dem som gör alla dessa nödvändiga jobb spelar roll för hur väl de kan sköta sina uppgifter. Att bristerna i dagens äldreomsorg, med de följder de får för de gamla som behöver omsorgen, hänger samman med de ofta alltför pressade villkoren för de anställda har blivit övertydligt uppenbart.

betydelsen av alla de vanliga jobben

Här är vi inne på något som egentligen handlar om ett perspektivskifte, ett annat tänkande, än den som dominerat de senaste decennierna. Där betydelsen av alla de vanliga jobben, de där som inte är särskilt glamorösa men som måste göras om inte hela samhället ska gå i baklås, kommit att tonas ned och skjutas i bakgrunden till förmån för, som sagt, experter och akademiker och entreprenörer och företagare.

Grupper som allesammans har ansetts förtjänta av bättre villkor, särskilt då lägre skatter och fler subventioner, ofta med argumentet att de ju stärker ekonomin genom att skapa fler jobb. Medan de andra, de som ska utföra själva jobben, helst ska stärka ekonomin genom att acceptera låga löner, ”flexibla” arbetsscheman, osäkra anställningar och ständigt försämrad sjuk- och arbetslöshetsersättning. Och inte organisera sig fackligt…

förskjutningar i den ekonomiska makten, förskjutningar som stärkt ekonomiskt starkare grupper

Det här ligger väl i hela den framgångs- och tjäna pengar-ideologi som präglat de senaste decennierna. Som i sin tur har samband med förskjutningar i den ekonomiska makten, förskjutningar som stärkt ekonomiskt starkare grupper – och ökat deras inflytande över både tänkandet och politiken.

Men det håller alltså inte. Experter och akademiker och entreprenörer behövs förvisso och spelar sin roll för ekonomin. Men om ingen kan leverera bensin till stationerna så stannar, bokstavligen, samhället (åtminstone tills allt är eldrivet…) Vi har helt enkelt ingen glädje av att experter och entreprenörer skapar jobbtillfällen, om det inte finns några som kan göra jobben.

Och ett samhälle som bygger på att en allt mer pressad och sämre betald tjänande klass ska hålla igång alla de nödvändiga jobb som på olika sätt servar de högre klasserna i hierarkin – det kommer i längden inte att fungera.

vi behöver folk som jobbar i företagen och omsätter experternas idéer i konkreta verksamheter

Visst, vi behöver ett bra företagsklimat och visst, vi behöver utbildat folk. Men vi behöver folk som jobbar i företagen och omsätter experternas idéer i konkreta verksamheter.

Och det är hög tid att börja uppvärdera alla dessa andra uppgifter – och dem som utför dem.

Annons: