Anne-Marie Lindgren: Diskriminering att låta människor leva i parallellsamhällen

Klasser skapas av produktionslivet med dess strukturer av över- och underordning, av skilda ekonomiska villkor, olika arbetsförhållanden, olika stora möjligheter att påverka det egna jobbet och den egna arbetsdagen. Politiska beslut kan förändra maktförhållandena i ekonomin, så att klasskillnaderna minskar – men också åt andra hållet, så att de ökar. Starka fackliga organisationer jämnar ut skillnaderna, försvagad organisering får dem att växa.

De skillnader arbetslivet skapar fortplantas till samhället i övrigt, men också här kan politiska beslut förstärka eller försvaga skillnaderna. En välfärdspolitik som ger alla lika och likvärdig tillgång till sådant som skola, vård och omsorg försvagar dem. En politik som i praktiken fördelar om tillgång och kvalitet till starkare gruppers fördel ökar klyftorna.

Och samhällets fysiska struktur – som bostadsområden – och bostadsbyggande – kan på samma sätt försvaga eller förstärka klasskillnader.

De senaste decennierna har klasskillnaderna ökat. En liten grupp i övre delen av skalan har blivit enormt mycket rikare. En något större grupp, de som har de lägsta lönerna och de sämsta anställningsvillkoren, har blivit betydligt mer utsatt. 

Till en del handlar det om förändringar i produktionslivet och ekonomin. De ökade kapitalinkomsterna, som hänger samman med finansmarknadernas tillväxt, förklarar varför redan ekonomiskt mycket starka grupper dragit ifrån ytterligare. Den servicesektor som vuxit kraftigt de senaste decennierna – som restauranger, städning, detaljhandel – utmärks av låga löner, många deltids- och timanställningar och ofta hårt styrda arbetsvillkor. Samt svag facklig organisering.

Men politiska beslut har i ett antal avseenden förstärkt, för att inte säga möjliggjort, skillnaderna. Skattepolitiken har gynnat de högre skikten, med direkta skattesänkningar på både förvärvsinkomster och kapital, och med generösa subventioner av hushållstjänster. Låglönesektorerna har gynnats genom olika former av ekonomiskt stöd. Möjligheten att anställa på osäkra villkor och att anlita arbetskraft reguljärt utan anställning har ökat.

Välfärdstjänsterna har urholkats som en följd av den resursbrist skattesänkningarna skapat. Privatiseringarna inom vården och skolan har inneburit en omfördelning till ekonomiskt starkare gruppers fördel. Skolsegregationen betyder i dag stora skillnader i framtidsmöjligheter för barn med olika klassbakgrund.

Och bostadsmarknaden har i decennier verkat allt mer segregerande, just för att det allt mer blivit en marknad där marknadens regler gäller: den som inte har pengar har inga valmöjligheter utom dem som de mer resursstarka inte vill ha. 

Boendet i dag förstärker de klasskillnader som skapas i arbetslivet. De som går i de lågavlönade deltidsjobben i de servicebranscher som underlättar livet för medelklassen samlas i ofta trångbodda hyreshusområden, där skolorna har svårt att rekrytera behöriga lärare och vårdcentralerna har långa väntetider – om de inte har lagts ner. Arbetslösheten och ohälsotalen är högre än i mer gynnade områden.

Och ja – de flesta i de här områdena har utländsk bakgrund. Svenska är ofta inte vardagsspråket, och många barn har inte, som det hete, åldersadekvat språkutveckling. Det påverkar skolresultaten. Och med det hela framtiden.

Det går inte att vända dagens utveckling mot ökande klasskillnader utan att ta itu med grundorsakerna, alla de faktorer i arbetslivet som skapar dagens proletarisering – för proletarisering är vad det handlar om.

Anne-Marie Lindgren

Det går inte att vända dagens utveckling mot ökande klasskillnader utan att ta itu med grundorsakerna, alla de faktorer i arbetslivet som skapar dagens proletarisering – för proletarisering är vad det handlar om.

Men bostadssegregationen i dess allra värsta form, villkoren i de socialt mest pressade bostadsområdena, måste angripas alldeles oavsett. Det är ett problem så att säga på helt egna ben och måste behandlas som det. Att en av partiets arbetsgrupper nu lägger fram ett program kring just det är välkommet.

Enskildheter i förslagen kan, och bör diskuteras. Mer generellt instämmer jag i nödvändigheten av statligt stöd till att bygga hyreshus med överkomliga hyror även för personer med låga inkomster. Marknaden kommer aldrig att klara det, av det enkla skälet att det faktiskt – hur mycket man än anstränger sig att hålla ner kostnaderna – är dyrt att bygga bostäder. Om ”marknaden” inte får täckning för sina kostnader, bygger den inte – och får den sätta hyror som täcker kostnaderna är det för många som inte kan betala dem. 

Enda sättet att lösa den ekvationen är att staten tar en del av kostnaden. Punkt.

Jag noterar, precis som efter gruppens första rapport, indignerade röster från vänster som tycker att förslagen är diskriminerande, eftersom de i praktiken kan ses som särbehandling av människor med invandrarbakgrund.

Jag menar att den verkliga diskrimineringen i dag ligger i att låta människor – med eller utan invandrarbakgrund – leva i den typ av parallellsamhällen som de här områdena utvecklats till, med andra och, rakt på sak, sämre livsvillkor och sämre framtidsmöjligheter för barnen. Vad är det för ”vänster” i att inte se och förstå det?