Anne-Marie Lindgren: Det behövs många olika lösningar på arbetsmarknaden

Sysselsättningen bland utrikesfödda har ökat med 42 000 från första halvåret 2017 till och med första halvåret i år.

I det ligger för all del en ökning av antalet utrikesfödda som har subventionerade jobb, närmare bestämt med cirka 4 300. Det motsvarar 10,2 procent av den totala ökningen. Inte de ”nästan 100 procent” som Jimmie Åkesson påstod i Almedalen.

Det känns representativt för all ”information” som SD sprider om invandring: En mindre del av en sammansatt verklighet förstoras kraftigt upp och torgförs som den totala, absoluta och negativa, sanningen. I det här fallet att utrikesfödda inte kan få ”riktiga” jobb, bara vad Åkesson kallar låtsasjobb.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Men sanningen är, för det första, att cirka 90 procent av sysselsättningsökningen bland utrikesfödda handlar om vanliga jobb på den vanliga arbetsmarknaden.”[/blockquote]

Men sanningen är, för det första, att cirka 90 procent av sysselsättningsökningen bland utrikesfödda handlar om vanliga jobb på den vanliga arbetsmarknaden.

I den sanningen ingår också att det utan dessa utrikesfödda skulle ha varit svårt för många arbetsgivare att alls nyrekrytera, med den brist på arbetskraft vi har i dag.

För det andra gäller sysselsättningsökningen som handlar om subventionerade anställningar i huvudsak nyanlända.

Och är det självklart negativt att de har subventionerade jobb?

Arbetsgivare ser ofta en viss risk i att anställa personer utan tidigare erfarenhet – det gäller ungdomar, och det gäller nyanlända. Subventionerade jobb, som alltid är tidsbegränsade, innebär att risktagandet blir mindre. Det ökar möjligheterna för personer utan tidigare meriter att falla tillbaka på att komma in i arbetslivet.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Som arbetslivet ser ut i dag är det realistiskt att räkna med att det på många håll behövs en viss startsträcka för att på allvar etablera sig.”[/blockquote]

Som arbetslivet ser ut i dag är det realistiskt att räkna med att det på många håll behövs en viss startsträcka för att på allvar etablera sig. Det är inte något i sig negativt – det man ska se till är att den startsträckan sker i ordnade former och på justa villkor.

Då är subventionerade jobb under samhällskontroll avgjort bättre än avtalslösa provanställningar, ofta till underbetalning, som är vad ”marknaden” oftast bjuder på.

Subventionerade jobb är ingen patentlösning. De fungerar bäst, visar erfarenheterna, för dem som har någorlunda bra skolutbildning. Och både svensk och internationell forskning visar att de för många blir den inträdesbiljett till arbetsmarknaden som de är tänkta att vara, men inte för alla.

Men den där patentlösningen, som löser alla problem i ett slag – den finns förstås inte. Det behövs flera olika sorters lösningar, och varenda en av dem kommer bara att rå på delar av problemet.

Det är visserligen en av de allra vanligaste invändningarna i politiken, att en viss åtgärd inte löser hela problemet – men det är en dum invändning. Om någonting löser en del av problemet är det fullt acceptabelt, så länge man har vett att inte tänja lösningen längre än vad den håller för.

Två åtgärder som håller på att hitta sina former, trots spydigheterna från början, är dels de så kallade snabbspåren för nyanlända med utbildning inom bristyrken, dels den så kallde 100-klubben, som kom till den lätt kaotiska hösten 2015. Den avsåg företag som var beredda att under en treårsperiod ta emot minst 100 nyanlända.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Arbetsförmedlingen kan nu berätta att 31 företag tagit emot 3 700 personer på praktik eller i subventionerade jobb.”[/blockquote]

Arbetsförmedlingen kan nu berätta att 31 företag tagit emot 3 700 personer på praktik eller i subventionerade jobb. Av dem som haft subventionerade jobb har 41 procent fortsatt jobb efter den avtalade periodens slut, vilket är en bra siffra.

Nästan 7 000 personer har sedan 2016 påbörjat ett snabbspår. Snabbspåren kan se olika ut, beroende på branschens krav och deltagarnas tidigare utbildning. Utfallet är hyggligt; inom legitimationsyrkena (huvudsakligen jobb i vårdsektorn) har 35 procent jobb mindre än två år efter de att de börjat sitt snabbspår, inom övriga yrken har hälften ett arbete.

Visst kan man säga att det handlar om en mindre del av de nyanlända. Man kan lika gärna säga ett flera tusen personer kommit in i arbetslivet mycket tidigare än vad de annars skulle ha gjort.

Det behövs fler bitar för att lägga pusslet färdigt, javisst. Men fnys inte åt de enskilda bitarna för att de är just bitar. Varje enskild bit betyder faktiskt att det är färre kvar!