Anne-Marie Lindgren: Det är uppenbart att det är SD som styr regeringen

Liberalernas argument för att gå in i en SD-stödd regering var dels att de därmed skulle vara en motvikt till SD, dels att de genom vissa eftergifter till SD skulle skapa utrymme för ”god liberal politik”.

Det var en något verklighetsfrämmande kalkyl, kan vi konstatera i dag.

För nu ska en liberal miljöminister på tvärs mot liberal politik effektuera en politik för ökning av utsläppen av växthusgaser – som en följd av SD-kravet att slopa reduktionsplikten.

En liberal utbildningsminister har fått samtliga universitets- och högskolerektorer emot sig, eftersom han haft att effektuera ett krav, som med hundraprocentig säkerhet kan tillskrivas SD, på att göra om hela processen med att utse ledamöter i universitets- och högskolestyrelserna. På tvärs mot liberala principer om att inte politiskt styra tillsättningarna – men det är förstås det senare som SD vill.

Just nu pågår protestaktioner bland vårdpersonal och lärare mot Tidöpartiernas förslag att anställda inom den offentliga sektorn ska åläggas att rapportera personer som de tror vistas illegalt i Sverige.

Det är svårt att se vad den sortens krav har med liberala principer att göra – och med tanke på Liberalernas mycket låga opinionssiffror borde det vara ett bekymmer för dem, som ju vill se skolan som sin alldeles särskilda fråga, att på det här sättet få hela lärarkåren emot sig.

Och de liberala statsråden har alla accepterat idén att försvåra för socialdemokratin att finansiera sin verksamhet genom att förbjuda politiska partier att ordna lotterier. På tvärs mot gamla liberala idéer om att politiska motståndare ska bekämpas med argument och egna motförslag – inte genom att göra det svårt för dem att arbeta.

Det är inte utan ett visst vemod jag minns de liberaler, som 1896 gav socialdemokraten Hjalmar Branting en plats på deras riksdagslista – därför att de tyckte det var orimligt att den tidens rösträttsregler, som utestängde så gott som alla arbetarväljare, gjorde socialdemokratiska listor meningslösa…

Det är, och har hela tiden varit, fullt uppenbart att det är SD som styr regeringen, och det inte bara i det som är deras speciella frågor, migrations- och kriminalpolitik. Sverigedemokraterna, definierat som deras partiledning, har ett övergripande mål, att förstärka det som kallas ”svenskhet”. Andra värden, även viktiga demokratiska som rättssäkerhet och mångfald, är underordnade detta. Visserligen har SD aldrig riktigt kunnat definiera vad ”svenskhet” egentligen innebär, men de har bestämda åsikter om vad som krävs för att skydda den. Exempelvis bör invandrare vara så få som det bara är möjligt, med de hårda åtgärder det kan kräva.

Och den nationella identitet, den nationella gemenskap som SD anser sig stå för, den hotas förstås av allt tal om sådant som klass- och intresseskillnader. Partier som anser att sådana skillnader finns måste bekämpas, och då är tydligtvis även inte fullt demokratiska metoder fullt försvarbara.

Sverigedemokraterna svarar, annorlunda uttryckt, mot kriterierna för fundamentalism – alltså uppfattningen att det finns en viss allmänt överordnade ideologi eller religion, en sanning, och att andra värden får vika om det krävs för upprätthållandet av denna sanning. Man kan använda andra ord också, som dogmatisk eller ortodoxi.

Men oavsett beteckning så leder det alltid, i den ena eller andra formen, till begränsningar i demokratins principer om mångfald, om åsiktsfrihet, om rättssäkerhet, om respekt för dem som tycker annorlunda än man själv.

Liberalerna verkar någonstans förstå det. Det fördes ett verbalt krig mellan Jimmie Åkesson och Johan Pehrson i den senaste partiledardebatten om dragartisters rätt att uppträda för barn, och något liknande verkar pågå internt inom regeringen i andra kulturfrågor.

Utbildningsministern kommer med krystade och ohållbara förklaringar till turerna kring universitetsstyrelserna – att ange de rätta förklaringarna bär uppenbart emot.

Men i politiken är det, i slutänden, inte åsikterna som räknas – utan vilka konkreta åtgärder man beslutar om.

Och då är det tveklöst så att Liberalerna gått med på ett antal beslut, som är klart diskutabla från demokratiska utgångspunkter. Därmed är de också ansvariga för dem, oavsett vad de själva tycker om dem. Precis som miljöministern, trots att hon säger sig dela kritiken från Klimatpolitiska rådet mot regeringens miljöpolitik, faktiskt är ansvarig för just den politiken – eftersom hon sitter i regeringen, och regeringen är kollektivt ansvarig för alla sina beslut.

Man kan till och med säga att Liberalerna är de som möjliggör de här besluten. De är, på marginalen, de som möjliggör en regeringsbildning stödd på SD, med de krav SD ställer för detta stöd. M och KD har förvisso sitt ansvar, och också i de fallen innebär en del av de beslut de står bakom att de lämnat principer de tidigare ansett viktiga.

Men det är, trots allt, bara L som direkt uttryckt att de tänkt sig att vara en motvikt, att driva ”god liberal politik”.

Och låtit bli att göra det.