Anne-Marie Lindgren: Det är skattesystemet som påverkar våra beteenden

Skatter är skadliga, så lyder nationalekonomernas stridsrop decennierna igenom. Nu senast skriver ekonomiprofessorn John Hassler i Expressen att skatter tar resurser från medborgarna och påverkar både individers och företags beteenden negativt, för ”skatter minskar incitamenten att driva företag, arbeta och förkovra sig”.

Samtidigt slår Hassler fast att skatter tyvärr är nödvändiga, eftersom de ju finansierar ett antal nyttigheter som utbildning, sjukvård, rättsväsende och försvar.

Var finns logiken? Om skatter är nödvändiga är det uppenbart att de fyller betydelsefulla funktioner, vilket är detsamma som att skatter också har positiva effekter. I den mån skatter samtidigt påverkar beteenden negativt får det alltså vägas mot dessa positiva följder genom de nyttigheter de betalar.

Och då blir det konstigt att sådär rakt av och rent definitionsmässigt kalla skatter för skadliga.

Gör man det är den underförstådda utgångspunkten att den enskilda individen, den enskilda företagaren och den enskilda investeraren skulle jobba mycket mer, utbilda sig mycket mer, utveckla företag mycket mer och satsa mycket mer pengar, om den får behålla hela lönen och hela vinsten själv.

Vad den teorin bortser från är att både enskilda individer och företag för sitt arbete samhälleliga omgivning. Och att möjligheterna till lön likaväl som vinst inte bara avgörs av de egna insatserna – utan av de förutsättningar denna omgivning skapar för dessa insatser.

För att ta några exempel:

• Företag behöver infrastruktur, alltså vägar, järnvägar, hamnar, bredband, telefoni, för transporter, för marknadsföring, för affärs- och kundkontakter. Heltäckande infrastruktur klarar inte ”marknader” att bygga på egen hand, där behövs ett nationellt ansvar. Med skattefinansiering.

• Företag behöver utbildad arbetskraft, och ju högre genomsnittlig utbildning, desto högre produktivitet. Det förutsätter att möjligheten till utbildning inte är beroende av föräldrars inkomst. Ett sådant utbildningssystem, öppet för alla på lika villkor, kräver skattefinansiering.

• Den enskildes möjligheter att arbeta, och företagens möjligheter att få arbetskraft, hänger också ihop med hur omsorgen om barn och gamla organiseras. Ligger det omsorgsarbetet helt och hållet på familjen, och möjligheten att få hjälp med det helt beror av den egna förmågan att betala, då kommer ett stort antal människor att hållas sysselsatta med omsorgsarbete i hemmet. Väl utbyggd, i huvudsak skattefinansierad barn- och äldreomsorg innebär omvänt att arbetsutbudet kan öka och att fler får möjlighet till egen inkomst.

Det här är bara några exempel. Det finns fler. Som alla alltså visar att skatter har betydelse för arbete och företagande. Skatter ”tar” inte pengar från medborgarna – skatter återgår till dem i form av nyttigheter alla behöver.

Och som man, utan skatter, fått lov att betala på annat sätt, ofta dyrare och med sämre utväxling totalt sett. Skattefinansierade system är överlägsna privatfinansierade därför att de har betydligt större täckningsgrad, inte lämnar de lägst avlönade utanför och därför att de inte bara löser problemen delvis.

Notera också att Sverige ligger i EU-toppen när det gäller förvärvsfrekvens, trots våra ”skadliga” skatter. Att det aldrig varit några problem att fylla platserna på exempelvis läkar- och juristprogrammen, trots att marginalskatter påstås göra att folk inte vill utbilda sig till höglönejobb. Samt att Sverige hör till de teknologiskt högst utvecklade länderna, trots att våra höga skatter påstås hämma investeringar och innovationer.

Samt, slutligen, att det helt enkelt inte går att belägga ett negativt samband mellan hög skattekvot och ekonomisk tillväxt. Det avgörande är a/ hur skatterna används (se ovan) och b/ hur själva skattesystemet ser ut.

Det är skattesystemets utformning, inte skattekvoten, som påverkar beteenden. När man, som nu, har mycket olika skatteuttag på olika inkomstslag, skapar det alltid incitament till att genom diverse transaktioner – ibland rent bedrägliga – flytta om pengar till det minst beskattade slaget. Skattesubventioner för vissa ändamål ger upphov till liknande omflyttningar av kostnader – typiskt är fallet med rotavdraget, där materielkostnader (som inte subventioneras) trixas som arbetskostnader (som subventioneras).

Det är i och för sig det som är Hasslers poäng i sin artikel: Det behövs en skattereform, som likt den 1991 gör systemet mer enhetligt, mer sammanhållet och mycket mindre möjligt att manipulera. Kritiken mot dagens system i detta senare avseende är mycket lätt att instämma i.

Men varför blanda ihop sakligt motiverad kritik mot ett dåligt uppbyggt skattesystem med uttalanden om skatters allmänna skadlighet, som hör hemma i totalt verklighetsfrämmande teoribildning? Och som bara stöder en högerpolitik för skattesänkningar, som saboterar hela den nytta som skatter faktiskt gör – och som vi ser de negativa följderna av i dag?

Anne-Marie Lindgren