Anne-Marie Lindgren: De grova påhoppen på S avslöjar högerns nervositet
Högerns kritik av socialdemokratin blir allt mer osaklig och grov, menar Anne-Marie Lindgren.
Socialdemokraternas stigande opinionssiffror verkar oroa den borgerliga kanten, det vittnar ett antal kommentarer om. Alice Teodorescu Måwe, som brukar ses som ledande konservativ tänkare låter nästan uppgiven när hon skriver att socialdemokratisk ”makthegemoni” sövt ner svenskarna i ett välfärdsberoende som det inte går att göra något åt. Expressens Anna Dahlberg önskedrömmer om en regeringskoalition M-S, med den tydliga undertexten att det skulle stoppa de hotande vänstersvängar S verkar vara i färd med. Och PM Nilsson på Dagens industri begår rena fontänkräkningen i en ledare där S förklaras vara ”ett svårt slitet parti med mediokra företrädare, en krympande talangpool, ett sargat ungdomsförbund”, som lever på en ”undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet”, har ett ”principvidrigt och odemokratisk maktsamarbete” med LO och ”program, förslag och instinkter” kring ekonomin som är ”djupt förlegade”.
I jämförelse med den nilssonska ledaren känns högerpropagandan i kosackvalet 1928 faktiskt nästan sansad och balanserad. Och, med all respekt för affärsvärldens rätt att ogilla socialdemokratin, så kan jag tycka att skribenter på en ledarsida som förklarar sig främja upplysning och förnuft skulle dämpa adrenalinhalten något innan de börjar skriva.
de här reaktionerna handlar om att socialdemokratins ökade opinionssiffror inte bara känns som ett hot – utan som ett hot man är osäker på om man kan stoppa
Alla de här reaktionerna handlar om att socialdemokratins ökade opinionssiffror inte bara känns som ett hot – utan som ett hot man är osäker på om man kan stoppa. För att väljarna är nersövda av välfärdspolitik, att media och byråkrati står på sossarnas sida, och att den borgerliga klara-dig-själv-ideologin klarar inte att bryta sig igenom den muren.
Tanken att det kan vara något fel på den egna politiken, och väljarna faktiskt ser att resultaten av den inte blivit så lysande som borgerliga ideologer påstår, den verkar inte ha slagit någon.
Det är det på en gång intressanta och oroande med den här typen av kritik mot de socialdemokratiska ställningstaganden som man ogillar: den bemöter sällan eller aldrig några argument i sak. Strategin är genomgående, även om den tar sig olika uttryck.
- Personangrepp, invektiv och generella inkompetensförklaringar, typ ledaren i Dagens industri.
- Påståenden att den ena eller andra åtgärden är ”socialism”, ”socialisering” eller ”kommunism”. Det tycks ses som det verkligt dräpande argumentet mot allting, men vi som varit med ett tag vet av erfarenhet att när det tas till – då har användaren extra ont om sakargument. Samt är helt okunnig om vad ”socialism” verkligen är, för argumentet används som regel helt fel.
- Halmgubbar, det vill säga att förvränga eller förfalska bilden av socialdemokratisk politik eller socialdemokratiska argument, och sedan kritisera denna förvrängda bild.
- Whataboutismen, (”hur är det med…”) ,alltså att bemöta kritik mot en visst förhållande eller ett visst argument med att lyfta fram något annat – i princip något motparten antas stå för – som minsann också borde kritiseras.
starka ekonomiska intressen just nu rustar sig till motangrepp
Alla de här teknikerna förekommer i dagens diskussion om marknadsskolan och vinstuttaget i välfärdssektorn. Eftersom det är en fråga där starka ekonomiska intressen just nu rustar sig till motangrepp, ska jag återkomma med en genomgång av hur dessa undvika-sakfrågan-argument mer konkret ser ut, och hur man handskas med dem. Mer allmänt vill jag nu bara konstatera att man ska lära sig känna igen de här teknikerna – och i samtliga fall inte låta sig luras av dem. Konstatera bara att motparten av något skäl försöker slippa undan sakfrågan, och fortsätt att pressa vederbörande på svar.
För de här slingerbultarna, de innebär oftast att användaren – det vill säga ifrågavarande borgerliga debattör – inte har så många sakskäl. Kanske därför att det skulle kräva en del smärtsamma omprövningar, både av egna idéer och egen politik.
Det är ju, exempelvis, uppenbart att privatiseringarna inte fått de positiva effekter som förutspåddes men däremot en del negativa man inte förutsåg. Och det är skälet till det ökande motståndet i väljarkåren. Det innebär inte att man borde förbjuda allt vad privata verksamheter heter, men väl att man behöver förändra regelverket. Det är vad en saklig debatt borde handla om, och faktiskt också vad vissa borgerliga debattörer insett. Men bara vissa. Alldeles för många klarar inte den omprövning av egen politik – och ibland egna intressen – som det kräver.
Det är likaså uppenbart att försämringen av arbetslöshetsersättningen inte fått långtidsarbetslösheten att sjunka; det är andra skäl än ”för generösa bidrag” som gör att somliga går länge utan jobb. M erkänner till och med själva i den budget som togs av riksdagen att det är brist på tillräckliga kvalifikationer som gör att vissa grupper inte får arbete – men står ändå fast vid att ”arbetslinjen” kräver ännu större försämringar av ersättningen!
då återstår bara att sucka över väljarnas oförstånd att inte begripa att högern ändå har rätt. Samt skälla på socialdemokratin
Att erkänna att man tänkt fel är uppenbart för svårt. Så då återstår bara att sucka över väljarnas oförstånd att inte begripa att högern ändå har rätt. Samt skälla på socialdemokratin.
