Anne-Marie Lindgren: Dålig ekonomi i kommuner har bidragit till dödstalen

När idéerna om en särskild coronakommission först dök upp lät det oftast som att uppgiften skulle vara att granska regeringens hantering av epidemin. Direktiven till den kommission som nu tillsatts är här bredare: uppgiften omfattar regeringen, berörda myndigheter, regioner och kommuner.

Något som naturligtvis är det enda rimliga. Sverige HAR en decentraliserad förvaltnings- och ansvarsorganisation; det är helt enkelt inte regeringen som bestämmer allting och ansvarar för allting. Det mesta av det praktiska arbetet att bekämpa epidemin utförs inom sjukvården och äldreomsorgen. Och sjukvården är regionernas ansvar, äldreomsorgen kommunernas.

Men med det sagt räcker det egentligen inte ens med denna breda granskning av vad olika aktörer gjort och inte gjort under själva epidemin. För mycket av det förklaras av beslut, och utvecklingsprocesser, som går tillbaka åtskilliga år i tiden.

Redan nu går det att säga att regionerna klarat just sjukvården, trots hård press. Testningen för smitta har däremot haltat, om än med viss skillnad mellan regionerna. Brist på skyddsutrustning, både inom sjukvården och inom äldreomsorgen har varit ett mycket stort problem.

Äldreomsorgen – både vård- och om- sorgsboendena och hemtjänsten – får väl ses som det verkliga sorgebarnet. Hälften av alla dödsfall i gruppen 70+ kom från äldreboende, ytterligare en fjärdedel hade haft hemtjänst.

Att förhållandena inom äldreomsorgen spelat roll för smittspridning och dödstal är uppenbart och styrks av erfarenheter från andra länder. Rapporter från Belgien och Storbritannien, som båda har höga dödstal inom äldreboendena, talar om sådant som brist på skyddsutrustning, dåliga anställningsvillkor och blandning av sjuka och friska på äldreboendena.

Både Belgien och Storbritannien har haft betydligt hårdare generella restriktioner än Sverige, men det har alltså inte räckt för att skydda äldreboendena. För bristerna där beror av interna faktorer, inte på om skolor och restauranger är öppna eller inte.
Dock skiljer det mycket mellan kommunerna. Vissa har haft små eller inga problem, några har haft mycket stora.

En färsk studie från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) visar att 40 kommuner (av totalt 290) svarar för 70 procent av dödsfallen på äldreboenden. En viktigt uppgift är därmed att undersöka vilka faktorer som förklarar de skillnaderna.

Men om en sådan granskning på allvar ska förklara någonting måste den borra i de bakomliggande faktorerna. IVOs granskning tyder på att det på vissa håll gjorts felaktiga medicinska bedömningar och att det funnits brister i tillgången till medicinsk kompetens. Om det har att göra med de besparingar som gjorts inom sjukvården sedan äldreboendereformen beslutades 1991 hör till det som behöver granskas.

Coronapandemin har tydliggjort ett antal brister i samhällsorganisationen. Som
har förklaringar som går (mycket) längre tillbaka än till den tidpunkt man började diskutera hur coronaviruset skulle hanteras.

Bristen på skyddsutrustning, exempelvis, hänger samman både med den förhärskande just-in-time-filosofin, som motsätter sig lagerhållning, och regionernas allmänna besparingsbehov. Det senare ställer frågan om den beredskapslagring väl alla numera inser är nödvändig ska skötas av regionerna, med de resursproblem som de allra flesta numera dras med.

Att problemen inom äldreomsorgen hänger ihop med kommunernas dåliga ekonomi behöver inte ens sägas. Och att den uppsplittring av verksamheten, som privatiseringstänkandet dragit med sig särskilt i många större städer, inte gagnat kvaliteten har till och med Dagens industri slagit fast.

Effekterna av privatiseringarna behöver allmänt utredas, men problemen ser olika ut inom olika sektorer. Effekterna för skolan är annorlunda än för hemtjänsten, och separata granskningar är motiverade.

För Stockholmsregionens del kan man konstatera att den tilltänkta moderata modellen för sjukvården – kraftiga neddragningar av sjukhusens kapacitet och i stället satsningar på vårdcentraler av olika slag (helst privata…) – är klart riskfylld, om och när det kommer stora epidemier. Alla stockholmare bör vara djupt tacksamma över att de varsel på sjukhusen som redan lagts inte hade hunnit verkställas, när coronavågen kom.

För att återgå till de kommunalekonomiska problemen är det nödvändigt att ta tag
i frågan om en annan ekonomisk ansvarsfördelning mellan staten och kommunerna. Kommunerna kommer inte att klara den nödvändiga resursökningen på egen hand, och det behövs andra, mer förutsägbara regler för statens stöd än de år-från-år-beslut som gäller i dag.

För att klara de resurstillskott både sjukvård och äldreomsorg behöver – tillsammans med alla tillskott som behövs på andra håll – är skattehöjningar nödvändiga. Det bör främst handla om höjda kapitalskatter.

Och kapitalskatter går till staten. Vilket är ytterligare ett argument för att staten måste ta ett annat och större ekonomiskt ansvar för viktiga sociala tjänster som vård och omsorg.