Anne-Marie Lindgren: Bristen på konsekvens i regeringens politik stör
Foto bakgrundsbild: Arla Foods
I valrörelsen utlovade Moderaterna att amorteringskravet för bostadslån skulle slopas. Det vallöftet togs tillbaka, som så många andra, med hänvisning till att det skulle kunna driva på inflationen.
Men när finansminister Elisabeth Svantesson (M) pressas med frågan om inte slopad amortering bara hjälper folk att klara de höjda räntorna, tycker hon att folk ju kan göra upp med sin bank om detta.
Eh, ursäkta? Antingen är slopat amorteringskrav fel och inflationsdrivande, och då ska varken bankerna eller staten ta bort kravet. Eller också är det en rimlig åtgärd med tanke på de stigande räntekostnaderna, och då bör den inte vara beroende av bankernas välvilja mot enskilda kunder, utan tas som ett ekonomiskt-politiskt beslut av riksdagen.
Och litet undrar man ju över det bestämda motståndet mot åtgärder mot matprishöjningarna, samtidigt som det uppenbart anses som klok politik att kompensera konsumenterna för stigande energipriser. Om det ena kan misstänkas driva på inflationen gäller väl samma sak om det andra? Och om det är fel av regeringen att lägga sig i prissättningen på livsmedel, varför ansågs det då helt berättigat med preciserade utfästelser i kronor räknat på hur mycket priset på bensin skulle sänkas?
Och om det är rätt att subventionera bensinpriset med hänvisning till att många är beroende av bilen som transportmedel, varför är det då fel att göra någonting alls åt stigande matpriser när rapporterna kommer om att barn äter extra mycket skolmat på måndagar för att familjen inte haft råd att ge dem tillräckligt att äta under helgen?
Jag tycker inte att ett matpristak är någon bra idé, vill jag säga för tydligheten skull. Och jag tycker att lån ska amorteras – lån är faktiskt ingen present från banken. Men bristen på konsekvens i regeringens politik stör mig.
Moderaterna i dag ger ett litet vilset intryck, inte minst jämfört med målmedvetenheten hos alliansregeringen 2006, och saknar relevanta svar på många av dagens centrala politiska utmaningar. De har lånat en stenhårt repressiv kriminalpolitik från SD men har ingenting att komma med när det gäller de sociala åtgärder i utsatta bostadsområden som måste komplettera den polisiära verksamheten. De ser utbyggd kärnkraft som räddningen från alla krav på att ställa om samhälle och vardag till lägre energiförbrukning, något som faktiskt inte går att komma undan. De upprepar mantrat om fler jobbskatteavdrag utan att bekymra sig om effekterna för en redan underfinansierad välfärdssektor och har inga svar på hur bristerna i äldreomsorg ska lösas.
Man ska väl egentligen inte förvånas över denna brist på förmåga att tänka nytt. Dagens verklighet kräver en del omtänkande, både vad gäller skatter och statens roll för ekonomin, och det får väl sägas ligga i högerpartiers dna att förneka båda delarna.
Vilsenheten syns också inför dagens ekonomiska problem. Svantesson upprepar envist nödvändigheten att bekämpa inflationen, och uppenbart betyder det att det inte går att göra någonting alls åt de problem som inflationen ställer till med.
Det är, förstås delvis sant; det går inte att kompensera bort alla effekter av stora prisökningar. Men politik är nu en gång för alla ett spel med många bollar samtidigt. Det finns saker som måste fortsätta att fungera, som skola och sjukvård. Det finns fortfarande en framtid att förbereda i form av nya investeringar, exempelvis i kollektivtrafik. Det finns fortfarande ett antal problem att handskas med, exempelvis klimatomställningen.
Och om allt detta läggs på is för inflationsbekämpningens skull, ja, då är nog risken att själva operationen kanske lyckas men att patienten, alltså den svenska ekonomin, blir väldigt mycket sjukare av den.
Socialdemokraterna har redan riktat ett antal krav till regeringen om åtgärder för att möta den ekonomiska krisen. Kraven formuleras i huvudsak som krav att utarbeta planer för att stötta hushållens ekonomi, för att klara skolan, vården och omsorgen och för att skydda jobben.
Dessa tre punkter är onekligen centrala. Eftersom det handlar om stora frågor och komplexa samband är det givetvis klokt att noga gå igenom hur både problem och möjligheter ser ut innan man binder sig vid enskilda förslag – det vill säga, att utarbeta genomtänkta planer. Enbart önskelistor räcker inte.
Å andra sidan brukar inte krav på utredningar räcka som opinionsbildare. I dagens läge växer sannolikt kraven på socialdemokratin att vara konkret också om vad man själv tycker.Och det går ju faktiskt att redan nu, utan särskilda utredningar, peka ut åtgärder som man vet ger effekt, för hushållen eller för jobben. Ett exempel på det första är höjda barnbidrag. Ett annat exempel är pengar till energieffektivisering inom bostadssektorn, något som på sikt dessutom minskar hushållens energikostnader.
Socialdemokratin har redan lagt ett antal förslag som har bäring också på den ekonomiska krisen. Ställ ihop dem i programform för att visa hur inflationsbekämpning kan kombineras med viktiga samhällsreformer!
