Anne-Marie Lindgren: Bidragstak löser inte problemet

”Vad behövs för att få upp sysselsättningen? Bidragstak!”

Detta utropar en bister Ulf Kristersson på en ny kampanjaffisch från Moderaterna. Med ”bidragstak” menas en övre gräns för hur mycket ekonomisk stöd en familj kan få. Så att det alltid ska löna sig att ta även mycket lågt avlönade jobb.

Det här är den senaste varianten på Moderaternas tes att arbetslöshet beror på att folk låter bli att jobba, därför att det är ekonomiskt fördelaktigare att leva på sociala ersättningar. Det var ju med det argumentet som Alliansen försämrade arbetslöshetsersättningen för mer än 15 år sedan, och det är med det argumentet de ständigt föreslår nya försämringar.

Trots att de där redan gjorda försämringarna inte haft den tilltänkta effekten.

Det erkänner de faktiskt själva. ”Långtidsarbetslösheten har aldrig varit så hög som nu” heter det på deras hemsida. Så konstigt – det borde den väl inte ha varit efter mer än 15 år av hårda nedskärningar av stödet till långtidsarbetslösa?

Nej, inte om M-teorierna hade stämt. Men det gör de inte.

Långtidsarbetslösheten i dag består till tre fjärdedelar av personer som, som termen lyder, står långt från arbetsmarknaden. Låg utbildning och/eller utomeuropeiskt ursprung är huvudfaktorerna, ofta dessutom sammanfallande. Majoriteten av de utomeuropeiskt födda långtidsarbetslösa saknar gymnasieutbildning, har ofta nog kortare skolutbildning än den svenska grundskolan och den yrkeserfarenhet de har med från ursprungslandet är sällan relevant på svensk arbetsmarknad. Sänkta ersättningar, eller ”bidragstak” ändrar inte på det.

För arbetsgivare anställer inte folk som inte kan klara jobbet. Inte ens om de är subventionerade.

Ekonomiska incitament, alltså det ekonomiskt fördelaktiga eller ofördelaktiga i ett visst beteende, spelar naturligtvis roll, även om det sällan är det enda helt avgörande. Men förutsättningen är förstås att den enskilde faktiskt har ett realt val mellan de olika beteendena. När valmöjligheten saknas, spelar incitamentet ingen roll. Har man inte de kvalifikationer som krävs för ett visst jobb får man det inte – oavsett egna ekonomiska behov.

Forskningen visar att ekonomiska incitament – typ arbetslöshetsersättningens storlek – spelar roll för grupper som står nära arbetsmarknaden, alltså de människor som har relativt lätt att få jobb. För grupper långt från arbetsmarknaden saknar de betydelse, eftersom de ändå inte kan få ett jobb. För arbetsgivare anställer inte folk som inte kan klara jobbet. Inte ens om de är subventionerade.

”Bidragstak” löser alltså inte problemet med långtidsarbetslösheten. Det handlar enbart om ekonomiska sanktioner mot folk i kraftigt underläge, inte om åtgärder som stärker deras möjligheter att ta sig ur det.  Den enda reala effekten är ett ytterligare fattiggörande av redan utsatta grupper. Det får samhällseffekter som går långt utöver problemen för de enskilda individerna.

För det är som sagt så att majoriteten långvarigt arbetslösa är utomeuropeiskt födda. Som inte bara har svårt på arbetsmarknaden. De bor också oftast i socialt utsatta, etniskt segregerade områden med stora sociala problem. En färsk studie – ”Landsbygden och invandrartäta områden i städer – två perspektiv på ojämlikhet” – visar att den disponibla inkomsten (2017) i de fem procenten mest invandrartäta områdena i landet var 34 procent lägre än rikets. I de områden som tillhörde de fem till 15 mest invandrartäta hade den disponibla inkomsten fallit med 18 procentenheter sedan 90-talets början.

En förklaring är de försämrade ”bidragen”, eftersom så många står utanför arbetsmarknaden. Förvärvsfrekvensen i sig är oförändrad sedan 1990-talet, så det är inte högre andelar som lever på ”bidrag”. Men förvärvsinkomsterna har sjunkit. Högst sannolikt därför att många finns på de delar av arbetsmarknaden där osäkerheterna vuxit rejält de senaste åren, med dåliga arbetsvillkor och låga löner.

En dyster slutsats är att det är svårt för många att ta sig ur ekonomisk knapphet via förvärvsarbete. Så de som tycker att det ”ska löna sig att arbeta” kanske borde ta och fundera litet på det där med sms-jobb, giggjobb, osäkra timanställningar och ofrivilliga deltider?

Pressar man de ekonomiska villkoren ännu mer för dem med få eller inga möjligheter i arbetslivet återstår svartjobb, eller kriminalitet. Någon som önskar sig det?

Vi vet i dag vad livsvillkoren i de utsatta områdena lett till. Vi vet att de villkoren måste förändras, om den utveckling som ingen vill ha och som alla säger sig vilja bryta, etniskt segregerade parallellsamhällen där ofta nog våldsbejakande grupperingar sätter villkoren för alla andra, ska kunna vändas. Då är det mer än obegåvat med åtgärder som försämrar, inte förbättrar livsvillkoren.

Någorlunda rimliga sociala ersättningar kan här ses som det högst rimliga priset för att slippa allvarliga samhällsproblem. Sedan är det självklart nödvändigt att få ner långtidsarbetslösheten. Men det kräver om åtgärder som faktiskt hjälper folk att faktiskt kunna få jobb.

På bättre villkor än SMS-jobb och timanställningar, dessutom. Den sortens jobb bryter nämligen inte heller segregationen.

Anne-Marie Lindgren