Anne-Marie Lindgren: Behov är inte samma sak som betalningsförmåga

Fri hyressättning i nyproduktionen är en av punkterna i januariavtalet.

Med ”fri hyressättning” brukar menas att värden ska få sätta hyran på egen hand, det vill säga litet högre än vad en förhandling med Hyresgästerna hade gett.

På en bristmarknad betyder det, förstås, stigande hyror. Den bakomliggande idén är att det ska få fler företag att vilja bygga. Med det kommer bristen så småningom att hävas.

Det där inträffar inte, eftersom bostadsbyggandet kommer att sjunka så fort de första tecknen på vikande efterfrågan visar sig – vilket är långt innan bristen är hävd.

Det ser vi nu. Bostadsbristen är fortfarande besvärande hög, men trots det sjunker bostadsbyggandet.

Den här marknadsanpassningen, som alldeles för många ekonomer och borgerliga politiker tror ska lösa bostadsproblemen, fungerar nämligen bara åt ena hållet. I ett bristläge stiger förvisso priserna, helt enligt marknadsekonomiska teorier. Men när de nått den höjd dit inte fler hushåll kan följa med uppåt i pris, oavsett hur väl de behöver en bostad, tar det stopp.

Företagen börjar inte sänka sina priser. De slutar bygga.

Marknadens prismekanism betyder bara att när producentens krav på kostnadstäckning plus vinst stämmer överens med betalningsvilja/betalningsförmåga hos tillräckligt många kunder, så hamnar priset och produktionsvolymen på den nivån.

Det säger ingenting om hur pass väl detta möter de faktiska behoven av själva produkten. Det kan alldeles utmärkt väl vara så att många skulle behöva den, men inte har tillräckligt stark ekonomi för att kunna betala det pris som producenten vill ha.

De senaste decennierna har präglats av en romantisk och föga verklighetsbaserad idé om att ”marknaden”, bara man låter bli att reglera den, kan lösa alla tänkbara samhällsproblem enbart genom att prismekanismerna får slå igenom. Bara priset får bestämma den punkt där producenternas utbud möter konsumenternas efterfrågan, så tillgodoses alla behov och alla resurser utnyttjas med optimal effektivitet.

”Den svenska bostadsmarknaden just nu är ett övertydligt exempel på att denna marknadsromantiska föreställning inte stämmer.”

Den svenska bostadsmarknaden just nu är ett övertydligt exempel på att denna marknadsromantiska föreställning inte stämmer.

Felet är att det sätts likhetstecken mellan faktiska behov och den efterfrågan som kan uttryckas i betalningsförmåga. Vilket är två skilda saker.

Dagens bostadsmarknad har nått de prisnivåer där efterfrågan gör halt – inte för att bostadsbehoven är täckta, utan därför att det inte finns tillräckligt många som kan betala de begärda priserna. Och resultatet, som sagt, är inte en marknadsanpassning i form av sjunkande priser, som kan öka efterfrågan, utan i form av sjunkande produktion.

I en färsk rapport (”Läget i länet”, 2019:13) skriver Länsstyrelsen i Stockholm att även fast bostadsbyggandet de senaste åren varit högt har det inte svarat mot behoven: ”Bostäderna som nu färdigställs matchar inte efterfrågan, så för första gången på många år finns tomma bostäder i länet”.

Samtidigt med landets längsta bostadskö, alltså… Men hyrorna i de nya husen är heltenkelt för höga.

Byggföretagen har byggt för ett visst segment, heter det i rapporten – alltså personer med höga löner. Det segmentet är nu mättat, och då lämnar alltså företagen verksamheten. Så Länsstyrelsen konkluderar: ”Ett marknadsorienterat byggande klarar inte av att lösa bostadsförsörjningsfrågan för hushåll med lägre inkomster”.

Nej, och för alla som inte sitter fast i den av företagarintressen styrda marknadsromantiken är det uppenbart att det nu krävs helt andra typer av lösningar.

LOs jämlikhetsutredning har i flera rätt omskakande rapporter visat på de allvarliga problem som dagens läge på bostadsmarknaden medför. I sitt eget betänkande föreslår de nu bland annan ett statligt byggbolag med lägre avkastningskrav än de som dagens stora byggföretag har, och ett större statligt ansvar för bostadsfinansieringen.

Förslagen har redan hunnit hyvlas av av borgerliga debattörer, bland annat med argumentet att det är att slösa med skattepengar och att det inte är statens uppgift att bygga bostäder.

Statens uppgifter regleras inte av några naturlagar – utan av vad som är behövligt för att åstadkomma rimliga livsvillkor för statens invånare. Och möjligheten att få en bostad, ett eget hem för sig själv och sin familj, hör i högsta grad till dessa rimliga villkor. Och när den uppgiften bevisligen inte klaras av marknadens privata aktörer – ja, då får man hitta på bättre argument än att det inte är ”statens uppgift” att göra något åt bristerna.

För det hör också till saken att bostadsbrist inte ”bara” kan bli ett allvarligt individuellt problem. Det är också ett samhälleligt. Trångboddheten i socialt utsatta förorter, svårigheterna för företag att rekrytera personal från andra delar av landet, unga som får avstå utbildningsplatser för att de inte kan få bostad, kriminaliteten på den svarta bostadsmarknaden – allt skapar ordentliga problem, sociala likaväl som ekonomiska.

Och om vi nu ska tala om skattebetalarna – vad kostar dessa problem för samhället, och med det skattebetalarna?