Anne-Marie Lindgren: Även liberaler kritiserar lössläppta marknadskrafter

Plötligt, har jag noterat, dyker namnet Karl Polanyi allt oftare upp.

Det är ett intressant tidens tecken.

Polanyi föddes visserligen 1886 och dog 1964. Men hans kritik mot marknadens inneboende tendens att skapa socialt kaos får i dagens läge onekligen ses som högaktuell. Och hans tes om det nödvändiga i samhällsåtgärder för att ”bädda in” marknaden i just en social och politisk ordning kan ses som en vägvisare bort från de sociala spänningar som de senaste decenniernas marknadsliberalism onekligen skapat.

Polanyis främsta verk, ”Den stora omdaningen: Marknadsekonomins uppgång och fall” kom redan 1944. Titeln kan ju kännas litet missvisande i dag, när vi under några decennier fått en helt ny uppgång för den form av frisläppta marknadskrafter som Polanyi riktar sig mot.

Men man kan också tycka att det bekräftar Polanyis tes om ”dubbelrörelsen”. Det han beskriver i ”Den stora omdaningen” är först en ohämmad marknadsexpansion från 1700-talets mitt och sedan en samhällsreaktion med hårdare regleringar – en process som han väl då såg som etablerad. Och som fortsatte fram till 1980-talet.

Då började det om, med en ny kraftig expansion av marknadsliberalismen. Nu börjar motrörelsen, nödvändigheten att få litet ordning på marknadskaoset, på nytt formeras.

Polanyi var samtida med liberala ekonomiska storheter som Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter. Mises och framför allt Hayek och Schumpeter har de senaste decennierna närmast varit ikoner i den marknadsliberala debatten. Nu dyker den bortglömde Polanyi upp, med hans helt andra syn på marknadsekonomi.

Som sagt, ett tidstecken.

Hos många liberala ekonomer fanns och finns idéer om att den fria marknaden är en naturlig social ordning. De idéerna är i sin tur argumentet för att marknader bör lämnas så fria som möjligt från politiska ingripanden. Polanyi ser inget naturgivet i ekonomiska system över huvud taget; de betingas av teknik, transportsystem, ekonomiska styrkeförhållanden etcetera och förändras ständigt.

Polanyis synsätt har paralleller till Marx uppfattning om det ekonomiska systemet som betingat av de materiella betingelserna (”produktivkrafterna”). Kritiken mot att marknadsekonomin – i praktiken mot de starka ekonomiska intressen som styr marknaderna – skapar social anarki har på samma sätt paralleller till Marx kritik mot kapitalismen.

Det är förstås inte konstigt. Polanyi var socialistiskt färgad och hade givetvis – liksom för övrigt de nämnda liberala ikonerna – läst Marx.

Men Polanyi ser, till skillnad från Marx, inte att utvecklingen går mot kapitalismens sammanbrott och en revolutionär omvandling till ett helt annat ekonomiskt system. Polanyis bild är att samhälleliga organ långt innan något sammanbrott blir aktuellt ingriper mot missförhållandena och med det återskapar den ordning marknaden hotar.

Frågan är alltså inte OM marknader ska regleras, utan bara HUR – vilka intressen ska regleringen bygga på?

”Polanyis grundtes är att det ekonomiska systemet formas genom politiska beslut, eller brist på beslut, som sätter ramarna för de ekonomiska aktörerna.”

Polanyis grundtes är att det ekonomiska systemet formas genom politiska beslut, eller brist på beslut, som sätter ramarna för de ekonomiska aktörerna. Han tar tar avstånd från det han ser som marxismens alltför ägarcentrerade teorier om ekonomins funktionssätt. Den ekonomiska makt som ägandet kan ge ligger i vilka beslutsrättigheter själva äganderätten ger, och det bestäms i grunden av lagar, regler och skatter – det vill säga av politiska beslut.

Här säger Polanyi detsamma som vår egen Nils Karleby i hans bok ”Socialismen inför verkligheten” (1926). Äganderätt handlar inte bara om själva innehavet, utan om de dispositionsrätter detta ägande ger. Vad får man göra med mark man äger – bygga hur man vill, eller bara efter tillstånd och efter bestämda regler? Bestämmer företagets ägare ensam över löner och arbetstider, eller finns det lagar och avtal att följa som bygger på andra parters intressen?

Problemet är därmed inte äganderätt och vinstintresse i sig; problemen uppstår när äganderätt och vinstintresse får för stor makt över andra intressen, de må handla om enskilda individer, andra sociala grupper eller samhället.

I dag kan man på många sätt konstatera att vinstintresset getts för stort utrymme på bekostnad av andras, och marknaderna precis som alltid snedfördelat till starkare gruppers fördel. Med åtföljande sociala spänningar, som delvis sökt sig obehagliga vägar. Att Polanyi – och i svensk debatt Karleby – som båda anvisar en väg ut ur eländet då börjar ta plats i debatten är alltså inte förvånande.

Kritiken mot effekterna av de lössläppta marknadskrafterna är i dag omfattande, även bland liberala ekonomer. Det borde vara en kraftkälla för den reformistiska socialdemokrati, som i grunden är vad Polanyi står för.

Så litet frustrerande känns det faktiskt att vi har en regering som måste driva ett antal åtgärder som är byggda på den orealistiska idén om att privata vinstintressen löser alla samhällsproblem – och som följaktligen inte heller kommer att lösa de problem dessa åtgärder är riktade mot.