Anne-Marie Lindgren: Ekonomipriset omprövar marknadsideologin
Under det kalla krigets dagar var det en självklarhet att demokrati också var bra för den ekonomiska tillväxten. Det var bara att jämföra västblocket mot östblocket för att se det.
Så jag faller litet i tankar när jag läser motiveringen för årets ekonomipris: Pristagarnas forskning har visat ”att insatser som stöder demokrati och inkluderande institutioner är en viktig väg framåt för att främja ekonomisk utveckling”.
Nåja, efter mer än tre decennier av marknadsfundamentalism, där huvudregeln varit att politiken så litet som möjligt bör blanda sig i ekonomin ska man kanske inte förvånas över att det i dag krävs forskningsbevis på att demokrati faktiskt inte är skadlig för tillväxten.
Kanske ska man rent av se det som förhoppningsfullt, och ett tidens tecken, att den sortens resultat anses så viktiga att de är värda ett (motsvarande) Nobelpris?
Årets ekonomipris – liksom för övrigt Finanspolitiska rådets årsrapport för 2024 – kan nog ses som ett uttryck för den omprövning som pågår av de teorier som byggde upp marknadsideologin.
Det handlar, till att börja med, om ett skifte från just teori till empiri. Studier av hur ekonomin faktiskt fungerar och hur olika aktörer faktiskt beter sig ersätter teoretiska beräkningsmodeller – och visar ofta något helt annat än modellerna gjorde.
Och så handlar det om att staten och det som kallas samhälleliga institutioner återfår en självständig, och betydelsefull, roll.
Begreppet ”samhällelig institution” kanske kräver en förklaring. I dagligt tal används ”institution” oftast med syfte på konkreta, fysiska inrättningar – en myndighet, ett sjukhus, en bank, ett fängelse. Det ekonomiska begreppet handlar snarare om det som verksamheterna vid dessa fysiska institutioner bygger på, det vill säga de lagar, regelverk och sociala normer som är styrande för hur samhälle, ekonomi och arbetsliv fungerar. Det handlar om sådant som avtalslagstiftning och bolagsrätt, arbetsrätt och facklig organisering, skatte- och välfärdspolitik, jämställdhetslagar och miljölagar – för att ta bara några viktiga exempel.
Det kan översättas med att ett antal icke-ekonomiska faktorer – alltså sådant som inte handlar om pengar – har betydelse för ekonomins funktionssätt. Och ett antal av dessa faktorer bestäms alltså den politiska vägen.
Det synsättet, de samhälleliga, institutionella, faktorernas betydelse är i sig inte ny; det brukar kallas institutionell ekonomi, med bland andra Gunnar Myrdal som en framstående företrädare. Helt borta har det inte varit ens de senaste decennierna. Douglass C North, som fick ekonomipriset 1993, var också institutionell ekonom, men hos honom ligger tonvikten vid de ekonomiska regelverken, som näringsfrihet, bolagsrätt och avtalsrätt. Och likt stora delar av nationalekonomin ser han drivkrafterna hos företagare och kapitalägare – alltså vinstintresset – som det centrala för ekonomisk utveckling.
Årets pristagare har ett bredare och delvis annorlunda perspektiv. De lägger vikt vid fördelningsfrågor – både av välstånd och av makt. Och det viktiga är alltså samhälleliga institutioner – i form av lagar och organisationsformer – som är ”byggda för att gynna de bredare befolkningslagren”.
Detta, att (någorlunda) rättvis fördelning, eller om man så vill jämlikhet, är något positivt för den ekonomiska utvecklingen, det är verkligen nytt i den ekonomiska forskning som länge tenderat att se ekonomisk ojämlikhet, det vill säga möjligheten att bli rikare än andra, som drivkraft för tillväxt.
Och detta, att (någorlunda) rättvis fördelning, eller om man så vill jämlikhet, är något positivt för den ekonomiska utvecklingen, det är verkligen nytt i den ekonomiska forskning som länge tenderat att se ekonomisk ojämlikhet, det vill säga möjligheten att bli rikare än andra, som drivkraft för tillväxt.
Pristagarna – Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson – får priset för det stora projektet om varför de länder som varit koloniserade av europeiska stater utvecklats så olika, både ekonomiskt och politiskt. Och där den förklaring de finner ligger just i vilka samhälleliga institutioner kolonisatörerna utvecklade – gynnade de bara en liten elit, som kunde exploatera befolkningen i övrigt, eller var de vad pristagarna kallar inkluderande, det vill säga spred inflytande och välfärd genom befolkningen?
Acemoglu och Johnson utvecklar liknande tankar i boken ”Power and Progress” (2023). Teknisk utveckling leder inte med automatik till högre välstånd för alla; tekniken måste utvecklas på ett sätt som gynnar arbetskraften, och via löner och skatter måste den ökade tillväxten fördelas över befolkningen på ett sätt som uppfattas som rimligt och rättvist. Det var vad som hände decennierna efter andra världskriget.
Sedan 1980-talet har utvecklingen vänt.
Som effekt av marknadsliberalismen. Till skada för demokratin.
Det finns i den nya ekonomiska forskning och teoribildning som håller på att växa fram mycket som liknar gammal hederlig reformistisk politik, ekonomiskt lika väl som socialt. Det borde stärka självförtroendet, och därmed handlingsförmågan, hos socialdemokratin.
För det är mer än uppenbart att det krävs en tydlig kursförändring i politiken, om produktivitetsproblemen, problemen inom välfärdssektorn och utmaningarna i miljöpolitiken ska kunna hanteras.
