Anne-Marie Lindgren: Arbetslinjen skiljer sig djupt mellan S och M – visa det!

”Kommunikation” har blivit något av politisk vetenskap i dag, och det händer att jag tycker att man ibland glömmer bort det fundamentala – nämligen att kommunikation ska förmedla någonting. Och har man inget att förmedla, hjälper inga aldrig så snygga formuleringar. Folk bryr sig inte ändå.

Men det omvända gäller ju också: har man bra politik ska den förmedlas på rätt sätt. Som berättar om innehållet men också leder tankarna rätt i fråga om motiven.

Och här är jag litet fundersam i dag. Det gäller inte minst valparollen ”alla som kan arbeta ska arbeta”. Det låter mera som den moderata disciplineringslinjen av (förmodat) arbetsovilliga bidragstagare än som det socialdemokratiska synsätt som uttrycks i själva sakförslagen. Och som handlar om att ge människor möjlighet att inte bara få jobb, utan också bra jobb, på rimliga villkor.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det är en djup skillnad mellan Moderaternas arbetslinje och Socialdemokraternas.”[/blockquote]

Det är en djup skillnad mellan Moderaternas arbetslinje och Socialdemokraternas. Skillnader som handlar om människosyn, ideologi om man så vill, likaväl som synen på ekonomi.

I ett val som är mer värdeskiljande än vad som riktigt brukar komma fram borde de här skillnaderna kommuniceras, inte döljas.

Det mesta av arbetsmarknadspolitiken i dag handlar om åtgärder för personer som av olika skäl har en svag position på arbetsmarknaden. Ett vanligt skäl är för låg utbildning, ett annat att man är utomeuropeiskt född; kombinationen låg utbildning – invandrad slår oerhört hårt.

Problemet handlar alltså inte om folk som inte vill arbeta – vilket M får det att se ut som – utan om folk som har svårt att få arbete.

Moderaterna vill lösa det genom sänkta löner och fler låglönejobb. Hela Alliansen går fram med förslaget att nyanlända och ungdomar under 23 år utan gymnasieutbildning ska få anställas till 70 procent av lägstalönen, och utan arbetsgivaravgifter. Åtminstone som förslaget nu ser ut handlar det om helt ordinarie jobb – inte särskilt skapade ”enkla jobb”.

Den sortens selektiva lönesättning får, visar erfarenheten, nedpressande effekter på lönenivån för de liknande, icke-utbildningskrävande jobb som det handlar om. Och det ger sannolikt bara marginella effekter för antalet jobb; arbetsgivare anställer inte fler än de behöver, bara för att det blir billigare. Utrymmet ökar förstås för mindre bärkraftiga företag att anställa, men det handlar knappast om särskilt stabila anställningar.

Moderaterna verkar närmast besatta av idén att ”minska bidragsberoendet”, utan att grubbla närmare över vilka effekterna blir, socialt och ekonomiskt, av att till varje pris pressa ut människor i dåligt avlönade jobb med osäkra framtidsutsikter.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Lågt avlönade jobb genererar inte skatteintäkter som betalar ens det egna användandet av skola, vård och omsorg.”[/blockquote]

Låglönejobb innebär dålig ekonomi, få valmöjligheter och sämre startmöjligheter för barnen. Fler låglönejobb betyder sämre produktivitet i ekonomin. Lågt avlönade jobb genererar inte skatteintäkter som betalar ens det egna användandet av skola, vård och omsorg.

Och vad gör vi med alla extremt fattiga pensionärer som blir slutresultatet?

Socialdemokraternas lösning är inte att försöka få fram fler jobb utan kompetenskrav, utan att göra fler människor kompetenta för de kvalificerade jobb som arbetsmarknaden skriker efter. Det är bättre för individerna, det är bättre för arbetsmarknaden, det är bättre för produktiviteten och det är bättre för skatteunderlaget.

Visst måste sociala ersättningar vara kopplade till krav på mottagaren att göra vad den kan för att bli anställningsbar; rättigheter och skyldigheter hör ihop. Men villkoren ska inte formuleras på ett sätt som förminskar den enskilde, begränsar livsvillkoren och utsätter den för risken att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare.

Ytterst handlar det om ideologi. Ska arbetslinjen bidra till ökade eller minskade klyftor? Ska den begränsa människors livschanser, eller ge dem potential att utvecklas? Ska den bygga på misstro mot människors egen vilja och förmåga, eller på tilltro till den?

M-politiken handlar om det förra, S-politiken om det senare.

Det är en viktig skillnad, och den borde synas i kommunikationen.