Anne-Marie Lindgren: Anställda har blivit en slit-och-slängprodukt

Foto: Mikael Gustavsen/Arbetsmiljöverket

Under de två första månaderna i år har elva människor dött som följd av olyckor på arbetsplatsen. Dödsolyckorna i arbetslivet har stadigt ökat alltsedan 2015. Då var trenden nedåtgående, men den har alltså vänts: 34 dödsfall 2015 blev till 37 året därpå, 44 år 2017 och 50 år 2018.

Och, kan man tilläga, siffrorna avser den svenska arbetskraften. Till dem ska läggas dödliga olyckor bland utstationerad arbetskraft, alltså personer anställda i ett företag från något EU-land som arbetat på entreprenad i Sverige. 2017 handlar det om 7 fall, 2018 om 8.

En över flera år stigande kurva över något så allvarligt som dödliga arbetsplatsolyckor är givetvis en alarmsignal: uppenbart ökar riskerna, eller om man så vill bristerna i säkerheten på jobbet.

Ökande antal dödsolyckor är den larmsignal om försämrad arbetsmiljö som ljuder högst, men det är inte den enda. Den vanligaste, och ökande, anledningen till sjukskrivning i dag är psykiska problem, i praktiken ofta detsamma som stressrelaterade sjukdomar beroende av för hög belastning på jobbet.

Vilket förklarar varför Arbetsmiljöverket beslutat att i år göra cirka 2 000 inspektioner på de typer av arbetsplatser där riskerna för arbetsrelaterade psykiska problem är mest synliga.

Byggsektorn, transportsektorn och jord- och skogsbrukssektorn har de flesta dödsolyckorna. Flest sjukskrivningar för stress och psykiska problem finns inom vård- och omsorgssektorn.

De allvarligaste fysiska riskerna finns alltså inom sektorer där arbetsmiljön som sådan kan vara farlig: tunga maskiner, trafik, arbete på höga ställningar, fallande träd med mera. Och de största psykiska påfrestningarna finns inom sektorer där man arbetar med människor som på olika sätt behöver stöd och hjälp.

Så det är inte konstigt att man hittar fler olyckor i fysiskt mer riskabla branscher, och mer psykiska påfrestningar i branscher som handlar om möten med människor i sårbara situationer.

Men det är samtidigt så att bygg- och transportbranscherna drabbats av försämringar i både arbetsmiljö och arbetsvillkor som följd av regelverket för EUs fria rörlighet (som har skärpts, men väl ännu inte börjat bita tillräckligt). Byggsektorn har långa kedjor av underentreprenader, där kontrollen ofta är svag och utrymmet för mindre seriösa aktörer, som gör sina vinster på att både lönedumpa och slira på arbetsmiljöbestämmelserna, är alldeles för stort.

Inom transportsektorn råder mer eller mindre djungelns lag (eller kanske snarare djungelns anarki), med oseriösa aktörer som på olika sätt utnyttjar EU-reglerna för att kunna undgå skatter och avgifter, underbetala sina chaufförer och låtsas som att regler kring vilotid och arbetspass inte existerar.

Och det är, på liknande sätt, sant att vård- och omsorgssektorn utsatts för stora besparingskrav, trots att anspråken på den snarast ökat (och kommer att öka ytterligare). En kombination som bara kan leda till ökad press på den personal som ska göra jobbet.

Det gäller ju generellt att de senaste decenniernas utveckling inneburit ett hårdare tryck på de anställda. Men branscher som i sig själva innehåller arbetsmiljörisker verkar ha pressats litet extra hårt.

Så det är naturligtvis alldeles utmärkt att arbetsmarknadsministern nu kallat till möte om vilka åtgärder som kan behövas mot de ökande dödstalen, att Arbetsmiljöverket påbörjar inspektioner av branscher där stressproblemen verkar stora, och att EU börjat skärpa det regelverk som gett för stort utrymme åt exploatering av arbetskraft.

För skärpt lagstiftning och tätare kontroller av att den efterlevs är ju de instrument som politiken – nationellt och på EU-nivå – har till sitt förfogande.

Men det finns samtidigt skäl att lyfta fram den tydliga förskjutning i attityder som skett de senaste decennierna, och som lett till att anställda, särskilt i LO-yrken, kommit att bli någon sorts slit-och-slängprodukter, att utnyttjas så hårt som möjligt till så låga kostnader och så litet besvär som möjligt för arbetsgivaren.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Någonstans, på vägen från 80-talet, blev ”aktieägarvärde” överordnat arbetets värde. Och skattesänkningar blev överordnat kvaliteten i jobbet för både anställda och brukare inom välfärdssektorn.”[/blockquote]

De många osäkra anställningarna, de pressade priserna i kommunala upphandlingar, alla krav på ”flexibilitet” i arbetslivet, C- och L-kravet på försämrade turordningsregler, de minskade arbetsmiljösatsningarna – allt uttrycker denna syn på arbetskraften.

Den skiljer rätt mycket från den något äldre uppfattning, som för några dagar sedan kom till uttryck i en debattartikel av den förre Volvochefen P G Gyllenhammar tillsammans med förre Metallordföranden Göran Johnsson.

Där heter det att ”Volvo stod för större värden än att bara ge en bra avkastning till aktieägarna.” De anställdas villkor och företagets bidrag till samhället runt omkring var också värden man räknade med.

Någonstans, på vägen från 80-talet, blev ”aktieägarvärde” överordnat arbetets värde. Och skattesänkningar blev överordnat kvaliteten i jobbet för både anställda och brukare inom välfärdssektorn.

Att vända det här synsättet är alltså viktigt. Minst lika viktigt som hårdare regelverk och hårdare kontroller av arbetsmiljön.