Anne-Marie Lindgren: Allt handlar inte om arbetstiden

Förslaget om sex timmar arbetsdag kom från det socialdemokratiska kvinnoförbundet någonstans i början på 1970-talet. Sedan har det dykt upp igen med oregelbundna mellanrum, några gånger skickats på utredning, befunnits orealistiskt och hamnat i malpåse ett tag igen.

Nu är det ett mer oprecist krav på kortare arbetstid som dykt upp. Det startade med ett  försiktigt uttalande i rapporten från en av de socialdemokratiska arbetsgrupperna, den som heter ”Ett hållbart och utvecklande arbetsliv för alla”, om att ”en väg kan också vara förkortad arbetstid”. I den sedvanliga mediala dramatiseringsprocessen blev detta först till ett direkt förslag från arbetsgruppen och därefter till något partiledningen redan börjat överväga.

Överväga kan man ju alltid göra. Och i den här frågan finns det väldigt mycket att överväga innan man ska komma med mer precisa förslag. 

För att lägga fram otillräckligt underbyggda förslag som inte klarar av att hantera ett antal motstridiga fenomen och ett antal inbyggda målkonflikter är inget att rekommendera. 

Det är i sig ingen tvekan om att arbetslivet i dag på många håll ställer alldeles för stora krav på de anställdas tid tid och på att vara ständigt tillgänglig och ständigt anpassningsbar till arbetsgivarens krav på insatser. I digitaliseringens tid flyter arbetstid och ledig tid ihop för många, med följden att man egentligen aldrig är riktigt ledig. På andra håll är arbetsstyrkan för liten i förhållande till arbetsuppgifterna, och följden blir antingen pressade arbetsdagar inom ramen för gällande arbetstid, eller ständigt förlängda arbetspass. I det vi kan kalla karriärbranscherna förväntas man jobba åtskilligt mycket mer än vad arbetstidslagen säger, om man alls ska räknas med, och i branscher med överskott på arbetskraft måste folk acceptera arbetsgivarens krav för att kunna hålla sig kvar i yrket.

Så att sjukskrivningarna för arbetsrelaterad stress ökat med 50 procent sedan 2019 är inte förvånande.

Därtill noterar jag via alla småbarnsföräldrar i bekantskapskretsen att problemet med att kombinera arbete och familjeliv bara blivit värre sedan jag själv slet med problemet på 1980-talet – och det var inte enkelt ens då. Men då fanns åtminstone en – viss – förståelse på arbetsgivarhåll för att man faktiskt måste lämna jobbet vid en bestämd tidpunkt. Den verkar vara borta nu.

Men löser man allt detta genom formella ändringar i arbetstidslagen? Mycket av det sker ju på tvärs mot vad lagarna och avtalen säger. Kanske man först  skulle inrikta sig på att få alla arbetsgivare att följa lagarna?

Dessutom har vi ju det behändiga sättet att helt kringgå diverse arbetsrättsliga lagar genom att inte anställa sina medarbetare, utan bara anlita F-skattare, eller vad som eufemistiskt beskrivs som ensamföretagare. Som helt enkelt får ta arbetsgivarens villkor både vad gäller tider och löner. Och betala sina egna arbetsgivaravgifter.

Det problemet – den exploateringen – kommer vi inte åt genom vare sig avtalade eller lagstiftade arbetstidsförkortningar.

Det gäller också det motsatta problemet till att somliga möter alltför stora krav på arbetstimmar, alltså att många inte kan få tillräckligt många timmar eller rimliga arbetsscheman. Där har vi de ofrivilliga deltiderna, timanställningarna, de många tidsbegränsade anställningarna, de delade turerna, arbetsgivarens rätt till hyvling …

Ska kravet på ett hållbart och utvecklande arbetsliv för alla bli verklighet måste vi göra något åt allt detta senare. Här kan nog lagstiftning bita på ett helt annat sätt – som ett förbud mot hyvling, eller skärpta villkor för att få F-skattsedel. Eller för företagens rätt att bara anlita ”ensamföretagare”.

Grundfrågan rör makten över arbetstiderna. Grundproblemet är att arbetsgivarmakten ökat, och de anställdas minskat. Ibland är förklaring otillräcklig facklig styrka; det skulle kunna ändras med ökad organisering.

Men till en del är förklaringen direkta politiska beslut. Som naturligtvis kan ändras. Det är i andra fall indirekta följder av politiska beslut, som inneburit att exempelvis vården och omsorgen inte har resurser att anställa tillräckligt med personal. Det går förstås också att ändra på.

Men det kräver ett större perspektiv än de formella kraven på arbetstiden.

I det perspektivet finns också frågan om hur mycket arbetstid som behövs för att åstadkomma den produktion av varor och tjänster vi behöver. Som sedan måste relateras till hur stor arbetskraften är.

Där har vi den verkliga målkonflikten – vi har arbetskraftsbrist. Kortare arbetstid kräver fler anställda för de nödvändiga arbetsuppgifterna. Annars kommer det att krävas så mycket övertid att det inte blir någon arbetstidsförkortning.

Arbetskraftsimport? Jodå, men det kräver ju sådant som ökat bostadsbyggande, och mer (och bättre) utbildning i svenska, och bättre möjligheter för skolan att ta hand om barn med annat ursprungsspråk.

Det finns, som sagt, rätt mycket att tänka igenom. Som handlar om mer än arbetstidslagstiftningen.