Anne-Marie Lindgren: All invandringspolitik kopplas till SD
SD har, till allt annat, gjort det oerhört svårt att föra en saklig debatt kring invandring och integration. Det visar debatten kring den rapport om parallellsamhällen – alltså socialt utsatta bostadsområden med hög andel invånare med utländsk bakgrund, delvis andra normsystem och tydliga inslag av våldskriminalitet – som en av partiets arbetsgrupper lagt fram.
Och vartefter jag följt den debatten, bland annat då kommentarerna till min egen tidigare krönika, inser jag att alla typer av problembeskrivningar kopplade till invandring automatiskt får många att relatera till SD-politik. SD-argumenten har helt enkelt skapat en typ av förförståelse, som färgar tolkningen av allt som tas upp som problem kopplade till invandring som uttryck för samma ideologiska invandringsmotstånd som SD står för.
Så låt mig börja i den änden. För jag får alltmer känslan av att många som är kritiska – och oroade – över partiets hårdare linje vad gäller flyktingmottagande – uppfattar den som uttryck för just främlingsfientlighet. Och det är helt enkelt inte sant.
Det är, som alltid, viktigt att skilja mellan fakta och värdering, mellan beskrivningar av realt existerande problem, och förslag till åtgärder mot dem som är grundade i just värderingar. Att blunda för problem bara för att det är folk med fel värderingar som pekar på dem är irrationellt. Problem man vägrar ta i tenderar att förvärras, nämligen.
Det handlade inte om främlingsfientlighet när regeringen Löfven slog till bromsarna för asylinvandringen 2015 – det handlade om att mottagningskapaciteten, med närmare 160000 nyanlända, var körd helt i botten. Det räcker inte med öppna hjärtan för ett bra mottagande, det handlar om konkreta, materiella resurser också, som till exempel någonstans att bo.
Och de hade redan utnyttjats till max, kanske rent av litet till.
Kanske har inte alla riktigt orkat ta till sig den något bistra realism som ligger i erkännandet att det finns materiella gränser för hur mycket man kan förverkliga av både goda syften och grundläggande värderingar om hur samhället borde se ut. Spänningen mellan ideologi och resurser, mellan visioner och verklighet, går igen på de flesta av politikens områden. Vi har just nu en debatt om att många trots ett långt arbetsliv bara får mycket låga pensioner, och det är lätt att instämma i sak. Men också här finns frågan var vi ska ta pengarna, och den är inte helt enkelt att besvara. Högre pensioner kräver ökad finansiering, och med tanke på hur mycket mer som också kräver ökad finansiering (sjukvård, försvar, äldreomsorg…) är det inte så enkelt som man skulle vilja att bara ta fram de nödvändiga resurserna.
Och det handlar inte om någon ovilja mot pensionärer. Eller om åldersrasism. Utan om ett realt bekymmer
Den rapport som just väckt sådan kritik för ”eftergifter för SD” är en sakbeskrivning av läget i de socialt utsatta, etniskt segregerade bostadsområdena i Sverige. Jag har inte hört någon invända mot själva beskrivningen. Och ingen har, vad jag märkt, invänt mot att de integrationspolitiska resurserna varit för små i förhållande till invandringen. Dagens – många – socialt pressade områden är i sig själva ett bevis på det, för med mer omfattande integrationssatsningar hade utvecklingen gått i en annan riktning
Det är inte sant att klassperspektivet saknas; påstår men det har man läst slarvigt. Vad rapporten gör är att peka på språkbrister och kulturskillnader som bidragande förklaring, utöver klassperspektivet.
Anne-Marie Lindgren
Kritiken verkar mest handla om att rapporten lyfter fram faktorer som språk och kultur som bidragande till problemen; det heter att rapporten ersätter klass som förklaring med etnicitet. Vilket då ses som en anpassning till SD-argumentationen.
Det är inte sant att klassperspektivet saknas; påstår men det har man läst slarvigt. Vad rapporten gör är att peka på språkbrister och kulturskillnader som bidragande förklaring, utöver klassperspektivet. Klasser skapas av förhållandena i produktionslivet – men därutöver finns faktorer som kan skapa ojämlikheter utöver klasskillnaderna, som kön eller etnicitet. Att erkänna det är inte att förneka klassperspektivet. Däremot är det enögt att förneka att faktorer utöver klass kan skapa ojämlikheter. En gång i världen hette det att det inte fanns några kvinnofrågor, bara klassfrågor. Numera vet vi att båda två finns; att se att det finns fler faktorer, exempelvis det som sammanfattas som etnicitet, som kan skapa ojämlikhet, borde inte vara konstigt.
Här gör Tiden-redaktören Payam Moula, som varit sekreterare i gruppen, en intressant notering. Kritiken mot deras tes att språk och kultur spelar roll kommer från infödda svenskar. Men för arbetsgruppen, som till tre fjärdedelar består av barn till invandrade föräldrar är det givet att språk och kultur spelar roll – de har upplevt det i sina egna familjer. Jag kan tillägga att jag själv i släkt- och vänkretsen mött de upplevelserna, och det jobb det kan kräva att hantera dem.
Så om nu många med bakgrund i andra språk och andra kulturer ser det som faktorer som också kräver åtgärder inom ramen för integrationspolitiken tycker jag att vi andra, vi som inte behövt kämpa med sådana svårigheter, ska lyssna på dem som har sådana erfarenheter.
