Annons:
Annons:

Anna-Kirsti Löfgren: 45 års arbetsliv ska göra skillnad

Dagens pensionssystem ger allt för låg pension för många som har ett långt arbetsliv bakom sig, menar Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom.

Det ska löna sig att ha arbetat. När människor som har arbetat länge och stabilt i normala lönelägen får låga pensioner är det pensionssystemet som brister.

Det nya pensionssystem som sjösattes i mitten av 1990-talet är baserat på livsinkomstprincipen. Pensionerna blir vad de blir genom att inkomsterna under hela förvärvslivet, upp till ett visst årligt tak, ger pensionsrätt. Men utgångspunkten var ändå att den allmänna pensionen skulle bli omkring 60 procent av lönen efter drygt 40 års arbete.

lite mindre än 55 procent av lönen i allmän pension

Riktigt så blev det inte. Livslängderna har ökat mer än vad man förutsåg på 1990-talet. Det har fått till följd att de som i år går i pension vid 65 års ålder, efter att ha arbetat heltid sedan de var 20 år, snarare får lite mindre än 55 procent av lönen i allmän pension.

Därtill har arbetsmarknaden på många sätt blivit hårdare. Ett exempel är att andelen tillfälligt anställda och i synnerhet de mer obeständiga tillfälliga anställningarna, har ökat. Det har därför, på ett ojämlikt sätt, också blivit svårare att få arbeta så mycket som man önskar.

skillnaden mellan vad två pensionärer får i allmän pension och eventuellt bostadstillägg blir betydligt mindre än skillnaden mellan deras tidigare löneinkomster

Intjänandetaket och ett grundskydd, i form av garantipension och bostadstillägg, jämnar ut pensionsinkomsterna så att skillnaden mellan vad två pensionärer får i allmän pension och eventuellt bostadstillägg blir betydligt mindre än skillnaden mellan deras tidigare löneinkomster. Livsinkomstprincipen tunnas alltså ut och det lönar sig inte så mycket att ha arbetat som man först kan tro.

Några exempel: För pensionärer som har haft löneinkomster på upp till 35 000 kronor och går i pension vid 65 års ålder blir inkomstskillnaderna ganska små. Det går att räkna ut med hjälp av Pensionsmyndighetens typfallsmodell.[1] Bruttoinkomsten blir exempelvis bara 250 kronor högre per månad för den som har haft en löneinkomst på 10 000 kronor i månaden under ett långt arbetsliv jämfört med den som inte har arbetat alls. För varje 5 000 kronors högre löneinkomst mellan 10 000 och 35 000 kronor ökar pensionsinkomsten, brutto, med omkring 700–1 000 kronor per månad.

Efter skatt och inklusive bostadstillägg blir skillnaderna ännu mindre. För dem som under hela yrkeslivet har haft löner på 10 000–20 000 kronor i månaden, utgör både garantipensionen och bostadstillägget betydande delar av inkomsterna. En ogift person som har haft löneinkomster på 25 000 kronor i månaden får ingen garantipension men kan få ett bostadstillägg på drygt 3 000 kronor. I och med att bostadstillägget, liksom inkomstpensionstillägget, fasas ut med stigande pension blir nettoeffekten av att exempelvis ha haft en löneinkomst på 30 000 kronor, i stället för 25 000 kronor, bara 74 kronor i månaden.

Högre löneinkomster i intervallet mellan 35 000 och 45 000 kronor i månaden ger substantiella tillskott till pensionsinkomsterna. 45 000 kronor är strax under intjänandetaket för pensionsrättigheter. Där upphör effekten på den allmänna pensionen av högre löneinkomster.

Livslönerna ger för små utslag i den allmänna pensionen. Problemet är naturligtvis inte att de som har haft låga löner får för höga disponibla inkomster – omkring 12 000 kronor i månaden – när de har blivit för gamla för att arbeta. Problemet är att de inkomstgrundande ålderspensionerna blir så låga att pensionssystemets utjämnande grundskydd får spela en stor roll i breda löntagargrupper.

Vi har alltså ett allmänt pensionssystem som ger många löntagare ett dåligt standardskydd även om de har 45 års arbetsliv bakom sig

Vi har alltså ett allmänt pensionssystem som ger många löntagare ett dåligt standardskydd även om de har 45 års arbetsliv bakom sig. Visserligen stärker tjänstepensionerna, över lag, livsinkomstprincipen. Men om tjänstepensionerna i hög grad får stå för standardtryggheten så riskerar stödet för den allmänna pensionen att urholkas.

Det nyligen införda inkomstpensionstillägget är långt ifrån tillräckligt för att rätta till detta. Det har ett vällovligt syfte men det är förhållandevis litet, som högst 600 kronor, och avtrappningen av tillägget motverkar livsinkomstprincipen. Det gör också det garantitillägg till pensionärer med låga inkomster som regeringen, efter överenskommelse med Vänsterpartiet, avser att föreslå. Av allt att döma kommer det att gynna dem som har valt att inte arbeta, samtidigt som det, vilket är mer motiverat, gynnar exempelvis dem som har drabbats av orättfärdigt hårda regler i sjukförsäkringen.

När pensionssystemet inte har levererat som förväntat kan den långsiktiga lösningen inte vara att lappa och laga med särskilt riktade bidrag och avdrag. Motverkande effekter och oönskade marginaleffekter uppstår.

Den inkomstgrundade pensionen måste då höjas så att det lönar sig att ha arbetat

Det är möjligt att upprätthålla både principen om en god grundtrygghet och den om en god standardtrygghet inom den allmänna pensionen. Den inkomstgrundade pensionen måste då höjas så att det lönar sig att ha arbetat och så att pensionärer får de inkomster de har haft skäl att förvänta sig.

Anna-Kirsti Löfgren är LO-ekonom


[1] I exemplen här har pensionsinkomster, inkomstpensionstillägg, bostadstillägg och skatter beräknats för tänkta, ogifta, individer, födda 1957, som har arbetat i åldrarna 20–64 år, med olika löneinkomster. Eventuell tjänstepension är inte inkluderad.

Annons:
Annons: