Anna Almqvist: En dyster bild av ojämlikheten

Häromveckan släppte LO-ekonomerna vår årliga rapport ”Makteliten”. Rapportserien följer inkomstutvecklingen för befattningshavare inom samhällets olika maktsfärer från 1950 tills i dag. De senaste årtiondena har skillnaderna mellan maktelitens inkomster och en vanlig arbetare ökat explosionsartat. Främst är det, i vår undersökning, den grupp vi kallar den ekonomiska eliten – vd på 50 storbolag – som dragit ifrån. År 1980 motsvarade den genomsnittliga inkomsten för denna grupp nio industriarbetarlöner – vår senaste rapport visar att klyftan, på de dryga fyra decennier som gått, ökat till hela 67 industriarbetarlöner. 

Studien följer inkomstutvecklingen för en viktig – men speciell – grupp. Resultaten speglar dock en bredare samhällsutveckling sedan 1980-talet. En utveckling med skenande inkomstskillnader. 

Bara en vecka efter lansering släppte också Finanspolitiska rådet en ny rapport med fokus på just utvecklingen av ojämlikheten. I mångt och mycket var det en sammanställning av redan kända fakta om hur de ekonomiska värden som skapats de senaste decennierna fördelats i befolkningen. Utvecklingen kan sammanfattas så här: 

• i en internationell jämförelse är ökningen av inkomstskillnaderna i Sverige sedan 1980-talet mycket stor. Förvisso sker den från initialt låga nivåer, men innebär ändå att vi blivit ett ganska genomsnittligt europeiskt land när det kommer till fördelningen av inkomster.
• utvecklingen drivs till stor del av kraftigt ökande inkomster i toppen. Den översta procentens andel av hushållens totala inkomster har exempelvis ökat från cirka 2–3 procent under första halvan av 1980-talet till 10 procent 2022. 
• att Sverige blivit väsentligt mer ojämlikt handlar inte om mer ojämlikt fördelade arbetsinkomster. Sedan mitten av 1990-talet har vi snarare sett det motsatta. I stället beror utvecklingen framförallt på att kapitalinkomsterna vuxit och blivit mer koncentrerade. 

Detta är känt sedan tidigare. Där rapporten blir riktigt intressant är i stället när fokus skiftar till vad vi inte vet. 

Gissningen: läggs förändringen av förmögenhetsskillnaderna till den redan kända ökningen av inkomstskillnaderna blir den (redan stora) ökningen av ojämlikheten troligen ännu större. 

Anna Almqvist

Framförallt handlar det om förmögenhetsskillnaderna. Sedan förmögenhetsskatten avskaffades saknas nämligen statistik över hur tillgångar och skulder fördelar sig. Vår samlade bild av vad som hänt med den ekonomiska ojämlikheten är därmed inte komplett. Forskarna bakom rapporten hade kunnat stanna vid det konstaterandet, men vågar sig också på en kvalificerad gissning om utvecklingen av den samlade ekonomiska ojämlikheten. 

Gissningen: läggs förändringen av förmögenhetsskillnaderna till den redan kända ökningen av inkomstskillnaderna blir den (redan stora) ökningen av ojämlikheten troligen ännu större. 

Det ska understrykas att osäkerheten är stor. Med det sagt är det svårt att landa i en annan slutsats. För även om vi saknar statistik över förmögenhetsfördelningens utveckling de senaste 17 åren famlar vi inte helt i blindo. Vi vet att förmögenheterna redan i utgångsläget var mycket ojämnt fördelade och vi vet att hushållens totala förmögenheter vuxit kraftigt de senaste decennierna. Därtill har utvecklingen av kapitalinkomsterna – som ju utgör avkastning på tillgångar – varit drivande i ökningen av inkomstskillnaderna. Alltså, vi har inte hela bilden men hade vi haft det skulle den förmodligen varit ännu dystrare än sammanfattningen ovan.

Vilka politiska slutsatser bör då dras från dessa rapporter?

För det första, vi behöver få en mer komplett bild av ojämlikheten. Att vi saknar förmögenhetsstatistik är inte acceptabelt. Särskilt när regeringen sedan snart ett och ett halvt år har en färdig utredning på sitt bord om hur ny statistik över hushållens tillgångar och skulder kan samlas in.  

För det andra, det är hög tid för en ny skattereform. Skattesystemet kan och bör användas för att bromsa ökningen av ojämlikheten driven av toppskiktet. Helt centralt är att åtgärda den ihåliga kapitalinkomstbeskattningen och öka den i princip obefintliga egendomsbeskattningen.  

Och slutligen, med ökad ekonomisk ojämlikhet kommer risk för en mer ojämlik tillgång till makt och inflytande över samhällsutvecklingen. Det är själva utgångspunkten i vår studie om Maktelitens inkomster men även en risk som Finanspolitiska rådet lyfter. Politik för att minska inkomstskillnaderna behövs, men vi behöver också hantera konsekvenserna av den ojämlikhet som uppstått. Om koncentrationen av ekonomiska resurser till toppen tillåts omsättas i politiskt inflytande kan det annars bli omöjligt att bryta utvecklingen med ökade klyftor.  

Anna Almqvist
LO-ekonom, samhällspolitiska enheten