Annons:
Annons:

Amanda Schulin: Den dåliga feministen – det är jag

Jag såg nyligen en högst ovetenskaplig undersökning på ett större Instagramkonto jag följer. Frågan lydde: ”Hur lyckas ni hämta klockan 16 på förskolan?” Svarsalternativen var bland andra ”Jobbar heltid men skarvar”, ”Jobbar igen på kvällar”, ”Börjar tidigt på morgonen”, ”Gått ner i arbetstid”.

Ganska föga förvånande fick ”jag skarvar” hög procent, men att jobba på kvällarna eller börja tidigt verkar också vara vanligt. Förutom att många även gått ner i arbetstid.

När min första dotter var två år gick både jag och hennes pappa ner i arbetstid, till 80 procent var. Det har alla föräldrar med barn under åtta år laglig rätt att göra med som mest 25 procent. Vi hade bestämt långt innan vi fick barn att inte försöka ”göra allt” under småbarnsåren utan prioritera hälsa framför pengar. För det är just hälsan det handlar om för oss.

Som feministiskt medveten vet jag att jag nu bidrar till en problematisk statistik.

Att kunna hämta tidigt på förskolan har blivit en statusmarkör för personer som kan ”styra sin tid”, ”flexa”, eller för den delen ta betald eller obetald hjälp. Men min dotter har alltid trivts på förskolan och att vi gått ner i tid – och pengar – har inte enbart att göra med att inte hennes dagar ska bli allt för långa.

Till syvende och sist var det för vår egen skull. För hälsans skull. Livskvalitetens skull. För att inte ha andan i halsen hela tiden under fantastiska men också väldigt intensiva år i livet.

Det var rätt beslut men ändå ältar jag det. Som feministiskt medveten vet jag att jag nu bidrar till en problematisk statistik. Den som börjar med första barnet och är en av huvudorsakerna till att kvinnors livslön (sammanlagda bruttolön, pension och annan förvärvsinkomst) i Sverige 22 procent lägre än männens enligt den senaste statistiken från SCB.

Är det verkligen o-feministiskt att värna sin egen hälsa i en värld där ingen tackar dig om du går in i väggen?

Kvinnor tar mest föräldraledighet, vabb och jobbar oftare deltid än män när barnen är små vilket syns på både lön och pension. För att inte tala om vad det ska göra med karriärmöjligheter och löneutveckling. Och även om inte den statistiken stämmer i just min relation, där vi ju båda gått ner i tid, så svider det för självbilden att vara en sådan mamma. Som jobbar deltid.

Men sedan finns det annan statistik. Den om att kvinnor med små barn är den grupp som löper allra störst risk att bli sjukskrivna och inte sällan av orsaker som stress och utmattning.

Är det verkligen o-feministiskt att värna sin egen hälsa i en värld där ingen tackar dig om du går in i väggen? Att tycka att du har rätt att må bra, och inte bara leva för att hålla andra nöjda?

Faktum är att jag är oerhört priviligierad som kan jobba deltid. Jag är tacksam för det varje (förkortad) arbetsdag. Dessutom – min man mår inte dåligt över att ha gått ner i tid. Han känner sig bara som en bra pappa.

Amanda Schulin är journalist på Aktuellt i Politiken