Alliansfriheten fyller inte längre sitt syfte

Ensam är inte nödvändigtvis stark. I en situation där Ryssland bokstavligt talat skjuter sönder den europeiska säkerhetsordningen, och vare sig respekterar spelregler eller andra staters suveränitet, så är alliansfriheten inte längre ett skydd, utan en sårbarhet. Då måste socialdemokratin orka ompröva tidigare positioner och finna nya vägar för Sveriges säkerhet.

Huvudspåret bör vara att föra in Sverige i Nato och tillsammans med Finland söka medlemskap senast vid alliansens toppmöte i juni 2022.

Det är bråttom. Ett aggressivt och oberäkneligt Ryssland kan tänkas vilja störa en ansökningsprocess, och har redan uttalat illa dolda hot. För tillfället är Ryssland dock upptaget i Ukraina, och har begränsade resurser att rikta mot Sverige. Brådskan beror också på Finlands process. Ett Sverige som ensam alliansfri stat i Östersjöområdet skulle kunna bli måltavla för ryska hot och påtryckningsförsök, till exempel i syfte att utmana Nato genom att gå på ett land som står Nato nära utan att omfattas av försvarsgarantier.

Ett finskt Natomedlemskap utan Sverige riskerar också att underminera en av svensk säkerhetspolitiks grundpelare: Det nära säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet, inom ramen för alliansfrihet, med Nato samt ett antal stater inom och utom alliansen. Finlands intresse för det svensk-finska samarbetet kan antas minska till förmån för landets Natomedlemskap. Nato kan på liknande vis antas fokusera på integrationen av en ny medlemsstat snarare än på samarbetet med Sverige.

Många känner att det krävs mer tid för analys inför en medlemsansökan än vad som medges till Natos toppmöte i juni 2022. Och ja, en analys borde ha inletts redan efter Rysslands angrepp på Ukraina 2014. Men ibland ställs det särskilt höga krav att i trängda lägen fatta beslut även om komplexa frågor.

Detta är ett sådant tillfälle. Socialdemokratin måste på liknande vis som med ansökan om EU-medlemskap vid finanskrisen 1991 se realiteterna av de förändrade förutsättningarna och våga ta nödvändiga beslut för Sveriges och Europas säkerhet.

Samtidigt som argument tillkommit för ett svenskt Natomedlemskap har flera argument mot en sådan kursändring försvagats. Alliansfriheten tjänade Sverige väl i den tidigare säkerhetsordningen, men den stabilitet och förutsägbarhet som den bidrog till är nu raserad av Rysslands anfallskrig. Finlands känsliga position, och balansgång i relationerna österut, är inte längre ett argument.

Självständighet i svenskt beslutsfattande är viktigt, men ett fullständigt nationellt beslutsfattande är redan i dag en chimär, bland annat genom EU-medlemskapet. Norges roll i fredsprocesser visar vidare att ett Natomedlemskap inte nödvändigtvis förhindrar svenska ambitioner att verka för fred.

Socialdemokratin står inför en historisk uppgift i att staka ut en ny säkerhetspolitisk väg.

När det gäller nedrustning kan sådan aldrig vara ensidig, det gäller även kärnvapen. I nuvarande situation kan den bästa möjligheten för Sverige att driva på för nedrustning vara att genom ett starkt Nato verka för rustningskontrollavtal liknande de som gällde under och efter det kalla kriget.

Svensk säkerhets- och försvarspolitisk debatt reduceras ofta till dogmer och mantran. Nu behövs pragmatism och realism där alliansfrihet behandlas som det medel det är, inte som ett överordnat mål i sig. Socialdemokratin står inför en historisk uppgift i att staka ut en ny säkerhetspolitisk väg. Som medlem i snart 30 år är jag övertygad om att vi kommer att svara upp mot även denna utmaning.

Pär Eriksson, socialdemokratisk gräsrot, sedan 30 år verksam som säkerhets- och försvarspolitisk analytiker, som svängt i Nato-frågan