Allan Larssons historia för barnbarnen blev en bok

”Från farfars och farmors tid – till vår tid” startade som ett projekt för barnbarnen.

– Tre av mina barnbarn bor utomlands. Det äldsta, Juni, fick ingen undervisning i svensk historia och samhällskunskap och hennes mamma tyckte att hon måste få det. De bad om hjälp med att ta fram böcker och då sa jag att jag kan skriva en historiebok, säger Allan Larsson, tidigare bland annat journalist, finansminister och generaldirektör i EU-kommissionen.

Utgångspunkten var tre generationer av Junis förfäder – hans egen samt hans föräldrar och farföräldrar.

Det som från början var tänkt att bli ett häfte för privat bruk växte till en bok. Den följer Lars Johan, född 1848, som växte upp i fattigdom, jobbade som rallare och gifte sig med Emma Kristina. Deras son Gustaf, född 1897 blev aktiv i nykterhetsrörelsen och partiet och kommunpolitiken vid sidan av det tunga industrijobbet, och gift med Adelia. Och slutligen Gösta och Allan, uppväxta i folkhemmet.

Allan Larsson har redan hört många läsare som känner igen sig från den egna familjehistorien. Omvandlingen i slutet av 1800-talet som skedde med ångmaskinen, industrialisering, urbanisering och emigration påverkade alla, liksom de stora ekonomiska och sociala förändringarna under 1900-talet.

Samtidigt som Sverige genomgick dramatiska förändringar skötte Lars Johan och Emma Kristina, Gustaf och Adelia, och sedan Gösta och Allan med sina respektive, jobb, familj och hem.

– Vi lever ju ett vardagsliv som har sin gilla gång, det gäller också i dag. Samtidigt har vi stora dramatiska förändringar, ekonomiska och sociala som man behöver längre tid för att registrera och förstå. 

De har inte lyckats hitta många detaljer om hur farfar Lars Johans liv som rallare i Stockholm tedde sig; i boken citeras bland andra ur Per Anders Fogelström stad-serie för att ge en inblick i hur vardagen kunde se ut. 

Desto mer lärde Gösta och Allan Larsson sig om sin pappa Gustafs liv – för det visade sig att det var en hel del som bröderna inte kände till. Att han var kommunpolitiker och aktiv inom nykterhetsrörelsen och Socialdemokraterna visste de, men de hade inte klart för sig omfattningen av hans praktiska engagemang. 

– Han hade inte berättat och vi frågade inte. Det var nytt att upptäcka vilken roll han hade som folkhemsbyggare, säger Allan Larsson. 

Gustaf Larsson var med och startade folkbiblioteket, ordnade samlingslokal för nykterhetslogen och var ordförande i byggnadskommittén för bygdegården. Han satt i fullmäktige, var ordförande i fattigvårdsnämnden som det hette då. Han hjälpte grannarna  att deklarera och satt i kristidsnämnden som delade ut ransoneringskort. Och så folkparken, inte att förglömma. 

– Det fanns ett ställe där man dansade men det var så mycket fylleri att nykteristerna tyckte att de måste få ordning. De byggde dansbana och café och staket, men också en fyllecell där man kunde bura in dem som drack för mycket. Det lär bara vara Liseberg och Gröna Lund och Bredaryd Folkets park som hade det. 

Allt detta vid sidan av sex dagars arbetsvecka med hårt arbete i ett gjuteri och att sköta familjens torp och djur. 

– Min bror och jag har ställt oss frågan – hur hann han med?

I boken lyfter Allan Larsson fram teknikens betydelse för samhällsomvandlingen – den skulle inte ha skett utan ångmaskinen, elektrifieringen och bilismen.

– Men det skulle inte ha fått effekt om det inte fanns företag och företagsamma människor. Och vi skulle inte ha fått det samhälle vi har om det inte funnits folkrörelser och politik som sett till att vi fått en social utveckling också. Det är mitt politiska budskap med den här boken.

Allan Larsson är inte klar med författandet; han sitter just nu och skriver “Minnesbilder – i stället för memoarer”. Några memoarer har han alltid sagt att han inte ska skriva, men vid Almedalsveckan nästa år ska han släppa en samling med ett 50-tal berättelser.

– Det är uppbyggt kring bilden och en kort story, memoarer med kvällstidningsstuk, kanske man kan kalla det!