Alla partier ska dömas efter sina programtexter i dag

Alla våra klassiska partier har tidigare haft åsikter de i dag tar avstånd från. Bild från Bondeförbundet årsstämma i juni 1939. Foto: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB/Länsmuseet Gävleborg

Den gamla riksdagshögern var emot allmän rösträtt. Den pressades till gradvisa utvidgningar av den manliga rösträtten, men när det gäller kvinnors rösträtt var motståndet absolut. Den gav efter först under trycket av allmänt upproriska stämningar i landet 1918, när den drog slutsatsen att kvinnlig rösträtt ändå var att föredra framför revolution.

Ska vi för den skulle anklaga M i dag för att vilja beröva oss kvinnor rösträtten? Eller, vad det beträffar, för att vilja återföra regler som utestänger oss från högre statliga tjänster? Eller hänvisar oss till särskilda flickskolor för att vi inte klarar av konkurrensen med pojkarna?

Givetvis inte.

Det gamla Bondeförbundet tyckte i sitt partiprogram från 1933 att ”den svenska folkstammens bevarande från inblandning av mindervärdiga utländska raselement” var en nationell uppgift liksom ”motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”.

Ska vi för den skull anklaga dagens C för rasism?

Givetvis inte.

Så varför sätts det då likhetstecken mellan dagens Vänsterpartiet och det parti som 1921 anslöt sig till Komintern, tog namnet Sveriges Kommunistiska Parti och skrev under på Lenins 21 teser – teser som inte har några som helst likheter med det partiprogram som dagens Vänsterpartiet har? Herrarna i det gamla Komintern skulle ha betraktat V med fasa, blandad med avsmak – individualistiskt, småborgerligt, kontrarevolutionärt…

Alla våra klassiska partier har i sin tidigare historia åsikter som de inte har i dag och direkt tar avstånd från. Ett partis förhållande till jämställdhet, eller invandring, eller demokrati, ska bedömas efter vad det står för i dag.

Alla våra klassiska partier har i sin tidigare historia åsikter som de inte har i dag och direkt tar avstånd från. Ett partis förhållande till jämställdhet, eller invandring, eller demokrati, ska bedömas efter vad det står för i dag – i sina programtexter, i sina praktiska förslag, i hur deras förtroendevalda agerar och formulerar sig. Om där finns tydliga rester av gamla obehagliga åsikter, då finns det alla skäl att vara fortsatt misstänksam. Om inte bör man se historien för vad det är – historia, alltså.

Vänsterpartiet har en mörk historia bakom sig, långvarig och mer närliggande, men V ska på samma sätt som andra partier bedömas med utgångspunkt i var det står i dag. Inte i var det stod för flera decennier sedan. V har en partiordförande som inte ens börjat skolan när partiet strök ”kommunisterna” ur partinamnet…

Det centrala för bedömningen av SD är på liknande sätt inte att det bland grundarna, 1988, fanns personer som var tydligt nazistiskt influerade. Det väcker förvisso frågor, men avgörande är trots det hur partiet utvecklats sedan dess.

Demokrati är så mycket. Allmän rösträtt och rätt att bilda partier som står för olika program, åsikts- yttrande- och tryckfrihet, ett oberoende rättsväsende, en oberoende press, frihet att organisera sig fackligt, fri forskning – och en grundläggande syn på människors lika värde och likaberättigande.

Då händer det litet väl mycket i dag på SD-håll – i uttalanden från förtroendevalda och partimedlemmar, i riksdagsmotioner och motioner i kommunerna – som ger anledning till både olust och oro inför deras demokratiska hållfasthet.

SD talar inte – som konservativa grupper på 1930-talet – om ”den svenska folkstammen” och ”mindervärdiga utländska raselement”. Men hela besattheten av vad som är ”svenskt”, med dess uteslutande av inte bara dagens och gårdagens invandrare utan också av inhemska minoriteter som samer och judar, med partiets uttalade strävan att både sätta stopp för all invandring och skicka tillbaka folk – det ekar mot samma resonansbotten; somliga är inte ”svenskar” utan just främmande element. Och som själva partiledaren kallar en belastning.

Tänkandet är detsamma. Man har mest bytt ord som ”ras” och ”folkstam” mot kultur och nation. De har tagit bort det mystifierande begreppet ”kulturell essens” ur sina texter, men tankefiguren finns kvar. Det är den gamla konservativa idén om ”nationalanden”, en genom seklerna framvuxen organisk gemenskap vävd av historia, språk, traditioner, erfarenheter – och som hotas av allt vad främmande inflytande heter.

Att den svenska historien växt fram i samspel med impulser utifrån, och att historien dessutom ser litet olika ut, i olika regioner och olika samhällsskikt, det vill man inte se.

I vaktslåendet kring denna kulturella essens ligger en sortering av människor i stereotypa kategorier, på tvärs mot demokratins krav på likvärdighet. Och där finns fundamentalistiska drag: det som hotar denna essens, det ”svenska” sådant det definierats av just SD, måste motarbetas och rensas undan.

I det ligger, som man kan se i riksdagsmotioner och motioner i kommunfullmäktige, krav på vad som får sägas och inte sägas, vad universiteten får syssla med, vilka böcker som får finnas på biblioteken, på åsiktsprövning av journalister och en hel del annat, som inte går ihop med demokratins krav på yttrandefrihet, fri forskning och fri press.

Partiledningen är försiktig med att uttala sig i sådana termer, men tar heller inte avstånd. Vad som händer, den dag de sitter med makten över regeringen, det bör man fundera mycket noga över.