Det finns bara två alternativ: mitten-vänsterregering nu eller ökenvandring i åtta år
Mitten-vänsterpartierna behöver lägga ”chicken racet” åt sidan och börja kompromissa, skriver Daniel Färm.
Det är dags för mitten-vänsterpartierna att börja se nyktert och realistiskt på hur en regering som förvaltar väljarnas förtroende kan bildas. Trots Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvists sonderingsuppdrag är alla andra alternativ än ett mitten-vänsterinriktat regeringssamarbete eller extraval orealistiska. Det är därför dags att sluta tjafsa sinsemellan och börja formulera en hoppfull berättelse om vilket Sverige de vill se. För nästa gång riksdagen röstar om Magdalena Andersson som statsminister kan mycket väl vara sista chansen för något av dem att vara relevanta på mycket länge.
Det är bara drygt en månad sedan svenska folket röstade för en ny politisk inriktning för Sverige. Det är hög tid att de fyra mitten-vänsterpartierna visar att de inte har glömt bort det mandat och förtroende som de har fått.
sannolikt åtta års ökenvandring i fortsatt opposition
Vägvalet är enkelt. Antingen agerar alla fyra rödgröna partier konstruktivt och släpper på ”absoluta” krav. Ger och tar. Vart och ett av dem får då reellt politiskt inflytande över en ny riktning för Sverige. Eller så underskattar något eller några av de fyra mitten-vänsterpartierna väljarnas besvikelse över en misslyckad regeringsbildning. Då väntar sannolikt åtta års ökenvandring i fortsatt opposition. För alla fyra.
De är nu hög tid att tala klartext om alternativen till en seriös och sakligt väl avvägd mitten-vänsterregerings politik:
Liberalerna skulle knappast svika sina moderata stödväljare genom att flipfloppa ännu en gång
1. En ”mittenregering” är orealistisk. Man ska naturligtvis ha respekt för att Centerpartiet måste få testa förutsättningarna för en S-ledd ”mittenregering”. Men en sådan skulle kräva att alla partier utom Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet skulle bilda regering. De stora politiska skillnaderna mellan Miljöpartiet och Kristdemokraterna – eller Socialdemokraterna och Mohamssons mörkblåa ”liberaler” – skulle förlama regeringsarbetet. Dessa partier gav före valet vitt skilda besked till väljarna i regeringsfrågan. Liberalerna skulle knappast svika sina moderata stödväljare genom att flipfloppa ännu en gång. Dessutom skulle ”ytterkanterna” i svensk politik – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – kunna växa enormt i opposition mot ett ”mittenetablissemang”.
2. En borgerlig minoritetsregering med stöd av Sverigedemokraterna är osannolik. Centerledaren har redan avfärdat tanken på att stötta en regering som är beroende av centerhatande Sverigedemokraterna. Det vore ett svek mot de egna högst Tidökritiska centerväljarna. Att tro att Centerpartiet skulle kunna komma och diktera villkoren för de fyra Tidöpartierna, som redan är hårt sammansvetsade, vore mer än lovligt naivt. En regering som är beroende av Sverigedemokraterna skulle bädda för återkommande regeringskriser, politisk utpressning och budgetkaos i fyra år. Dessutom är det redan ”för trångt” i Tidöhörnet för att ett femte parti ska få plats. Marknaden för högerväljare är mättad, för att uttrycka det på ett språk som borgerliga förstår.
Att nu partitaktisera så mycket att det leder till ett extraval skulle straffas hårt av besvikna och demobiliserade väljare
3. Extraval vore ett förödande misslyckande. Att nu partitaktisera så mycket att det leder till ett extraval skulle straffas hårt av besvikna och demobiliserade väljare. De fyra mitten-vänsterpartierna fick nyss en majoritet av väljarnas förtroende att byta politiskt riktning efter fyra år med en långtgående högerpolitik. Vad skulle de ens säga till väljarna i ett extraval om de nu misslyckas med att förvalta det förtroendet? Tidöpartierna skulle ägna både en extravalrörelse och minst fyra år till åt att häckla mitten-vänsterpartierna för ett sådant misslyckande. Efter ett högst sannolikt nederlag i extravalet skulle de rödgröna partierna få svårt att visa upp ett trovärdigt alternativ förrän tidigast 2034 – efter då sammanlagt tolv års ökenvandring i opposition. Det är svårt att överdriva vad det skulle innebära för vart och ett av de fyra mitten-vänsterpartierna. Än mindre vad sammanlagt tolv års högerstyre skulle göra med det svenska samhället.
En rödgrön mitten-vänsterlutande regering är däremot inte bara det minst dåliga. Rätt utformad kan en sådan bli något riktigt bra.Centerpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har inte bara mycket att förlora på att misslyckas.
mycket att vinna på att formulera en gemensam framtidsoptimistisk och hoppfull berättelse
De har också mycket att vinna på att formulera en gemensam framtidsoptimistisk och hoppfull berättelse om vart de vill styra den svenska samhällsutvecklingen. Om hur man vill ta tag i några av vår tids stora utmaningar (tillika Tidöregeringens misslyckanden). Om hur det höga arbetslösheten kan bytas mot ökade chanser för både nyanlända, lågutbildade och akademiker. Om hur klimatomställningen kan leda till minskade utsläpp, fler nya jobb och växande företag. Om hur polarisering kan ersättas av steg för att faktiskt bryta segregationen. Om hur folkrörelser, fria medier och institutioner kan få växa och stärka tilltron till demokratin. Och om hur de anställda inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen faktiskt kan få tillräckliga resurser för att kunna göra ett bra jobb – i hela landet.
Om detta må ni nu berätta. Istället för att tjafsa.
Hur ska då en mitten-vänsterregering kunna bildas? Först behöver alla ta ett halvt steg tillbaka, avbryta tuppfäktande ”chicken race” – och tillsammans verka för att hitta konstruktiva lösningar.
En sådan skulle kunna vara att sluta en överenskommelse om ett samarbete över åtta år. På så vis skulle de kunna komma runt dagens låsningar. Initialt skulle Socialdemokraterna och Miljöpartiet i så fall kunna bilda regering – men givetvis i nära samarbete med både Centerpartiet och Vänsterpartiet. De två senare skulle kunna få både budgetinflytande, få igenom hjärtefrågor (som övriga åtminstone kan leva med) och tjänstemän i Regeringskansliet.
ett nära och strukturerat arbete för att bygga det ömsesidiga förtroende som uppenbarligen saknas
En central del av en sådan överenskommelse skulle dock vara att samtliga fyra partier inleder ett nära och strukturerat arbete för att bygga det ömsesidiga förtroende som uppenbarligen saknas mellan vissa av dem. Så fort detta förtroendebyggande har kommit tillräckligt långt kan regeringen ombildas till en majoritetsregering med alla fyra partier. Det behöver inte bli först nästa mandatperiod, utan kan bli aktuellt redan nästa år eller året därpå.
Det är naturligtvis lätt att avfärda en sådan lösning med att ena eller andra partiet ”aldrig” skulle gå med på något sådant. Så är det säkert. Tills insikten om hur hårt väljarna skulle straffa alla fyra mitten- och vänsterpartier i ett extraval börjar sjunka in. Då är detta alternativ kanske inte det sämsta som vare sig Vänsterpartiet, Centerpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet kan tänka sig. Inget parti får precis som man vill. Men inget parti behöver heller lägga sig platt. Tvärtom får alla inflytande. Och grundproblemet med det bristande förtroendet mellan partierna adresseras.
Daniel Färm är politisk redaktör
