Första maj kan stå inför en ny guldålder
Att gå tillsammans är mer än en åsikt. Det är en handling, en förflyttning från en plats till en annan. Från dagen till morgondagen. Från mörkret stiga vi mot ljuset.
Det är dessa beslutsamma steg, sida vid sida, som är förstamajtraditionens själ. Det är inte ett möte bland andra. På banderoller, knappar och plakat finns berättelserna om vart vi är på väg. En rörelse i rörelse.
Första maj har sedan länge förlorat sin explosiva kraft, men är i de flesta orter i landet, årets största politiska samling. För en dag lämnar politiken mötesrum och köksbord och tar plats i det stora gemensamma rummet. Där den hör hemma.
Det finns en unik kraft i att samlas fysiskt. Se varandra i ögonen, hålla händer, sjunga, gå framåt, steg för steg, sida vid sida.
Första maj kan ha en ny guldålder framför sig. Det mesta av politiken sker i dag på skärmar, den privata mobilen och datorn. Grupper och åsikter, där anonymitet och avstånd mellan oss människor är centrala inslag. En fiktiv gemenskap av enskilda människor, ensamma vid sin skärm.
Det finns en unik kraft i att samlas fysiskt. Se varandra i ögonen, hålla händer, sjunga, gå framåt, steg för steg, sida vid sida. En värme och kraft som aldrig kan ersättas av ett digitalt chattforum.
Jag höll mitt 50:e och sista förstamajtal i Oskarshamn. Några timmar tidigare hade jag hållit mitt 49:e i Nässjö. Solen sken i stadsparken. Vid sidan av mig på scenen, stod fanborgen. Framför mig människor jag känner väl.
Jag har foto på min pappa Willy när han drar mig i en sittvagn på Första maj i Oskarshamn. På den tunna vita remsan på kortet står det -66-. Jag var tre år. Ett annat kort visar mig med pappa och hans knapp syns tydligt: ”Ökad jämlikhet”. Året är 1970. Ökad jämlikhet till nytta för folkflertalet, går före storfinansens intressen. Det Sverige som debattörer, såväl till höger som vänster, beskriver som Sveriges bästa tid.
I Stadsparken öppnar jag med tre meningar.
” Vi samlas för en ide. Vi samlas för att vi vet att ett annat samhälle är möjligt. Vi vägrar ge upp i tron på solidaritetens kraft.”
Högern har aldrig trott på idén om att samla många människor, utom möjligen, när egna privilegier hotas, och det är ett minst sagt roande projekt, att filosofera över hur deras plakat skulle se ut i dagens politiska miljö.
- ”Barn i fängelse – Din frihet”
- ”Teckna försäkring – Om du tänker bli sjuk”p
- ”10 jobbskatteavdrag – Bättre än fungerande sjukvård”
- ”Arbete är ingen rättighet – Klipp dig”
I USA sker nu de största demonstrationerna någonsin. No Kings är en rörelse som inte nöjer sig med digital aktivism. Den är fysisk, synlig, högljudd.
Också i Sverige sker en auktoritär utveckling. Jimmie Åkesson, ledare för Sveriges borgerlighet, har mycket gott att säga om den president, som amerikanerna nu går man ur huse för att protestera emot: ”Trump är en frisk fläkt”, ”Trump hade blivit en bättre president än Biden”. Inte heller kunde han välja mellan Biden och Putin.
I alla samhällen, i alla tider kommer tillfällen då människor reser sig. Det sker inte omedelbart, utan gradvis. Där demonstrationen blir vår gemensamma resa. Vår dröm och vårt verktyg för att ändra tidens gång.
Om Första maj uppfattas som en exklusivitet för aktiva socialdemokrater, där deltagande kräver lojalitet med partiet i varje fråga, kommer firandet dö sotdöden.
Då blir tågen en stillsam promenad för kommunalt förtroendevalda. Bra för deras hälsa, men utan större värde än så.
I alla samhällen, i alla tider kommer tillfällen då människor reser sig. Det sker inte omedelbart, utan gradvis.
Ta människors oro på allvar. Socialdemokraterna arrangerar, men miljö- och fredsrörelser, alla som skräms av den auktoritära utvecklingen, ökade klassklyftor, massarbetslöshet, slakten av folkbildning, ska känna sig välkomna, omfamnade, sedda och hörda.
Första maj bör, likt No Kings, förena med minsta gemensamma nämnare, inte kräva största möjliga. Första maj är inget representantskapsmöte. Ingen kommer begära votering.
Märket vi bär ska berätta om resans riktning, som ”Fred och Frihet”, vid min första demonstration 1966. ”Arbete, demokrati, solidaritet”, 1976, det år jag blev medlem i SSU. Det symboliskt starka millenniemärket, år 2000 ”Alla behövs. Stoppa rasismen.” Och året med särskild betydelse för mig 2011: ”Jämlikhet och utveckling”.
”Arbetarrörelsen växte fram med ett löfte om att vi har råd med varandra och inser att vi är beroende av varandra. Att vi ser på varandra som medmänniskor, som en resurs, en tillgång. Där vi investerar i varandra genom livets alla skeden och på så sätt växer tillsammans. Så ser jag på samhället som en idé.”
Det blev mina sista ord, där i Stadsparken i Oskarshamn.
Håkan Juholt är tidigare partiledare för S

