Vem står på den skötsamme arbetarens sida?

Skötsamheten handlade naturligtvis om att hålla distans neråt, mot det alkoholiserade och kriminella trasproletariatet. Men det handlade också om att göra sig redo: hårt arbete, bildning, att gå upp i tid på morgonen och behärska sin mötesformalia. Det var en frigörelsestrategi – inte moralism – för en klass som ville ta makten över sina egna liv.

Denna skötsamhetskultur var aldrig svartvit. Den kunde slå över i misstänksamhet mot allt som var annorlunda, krav på konformism, jante, och i värsta fall ett förakt för svaghet och för dem som inte höll måttet. 

När sextioåtta-generationen nästan ett århundrade senare inledde sin individualistiska vänsterrevolt fanns därför också ett uppror mot detta med. Istället för medelsvensson i mexitegelvillan lyftes outsidern, missbrukaren, kåkfararen och den marginaliserade fram.

Vetenskapsteoretikern Johan Söderberg har kallat detta ”underdog-metafysiken”. Han är djupt kritisk mot den och menar att en vänster som ständigt tar sin utgångspunkt hos de allra mest utsatta riskerar att tappa det breda klassperspektivet. 

Det är lätt att ana en invändning mot det resonemanget. Ska talet om skötsamhetskultur och ”vanligt folk” alltså innebära att man överger dem som inte passar in i denna norm? Att personer med funktionsvariationer, psykisk ohälsa, hemlöshet eller missbruk ska kastas åt sidan för att en bred väletablerad medelklass ska få sitt?

Tvärtom flödar föraktet – inte bara mot dem som hamnat utanför utan också mot helt vanliga familjer som bara råkar ha ont om pengar.

Den farhågan är begriplig. Särskilt eftersom Sverige knappast lider av ett överdrivet engagemang för de mest utsatta. Tvärtom flödar föraktet – inte bara mot dem som hamnat utanför utan också mot helt vanliga familjer som bara råkar ha ont om pengar. Vi ser det i kriminalpolitiken, där rop på förebyggande ofta drunknar i dånet från kraven på mer repression. Och vi har sett det förut: under Reinfeldt-eran ställdes de sjukskrivna och arbetslösa mot de strävsamma. Skötsamheten gjordes till individualisering: lyckas du inte får du skylla dig själv.

Men jag ser det ändå inte så. För det finns något vackert med att vara vanlig – inte för att man är lik andra, utan för att vanliga människor i grunden är så märkliga, komplexa och unika. Vi har våra familjedraman och relationer, våra drömmar, hemligheter och udda intressen. Bland småhus och lägenheter runt om i Sverige döljer sig de mest fascinerande människoöden. Och just därför – eftersom livet är så bräckligt och rikt – behövs också ett samhälle som håller.

För samtidigt finns ju också något som förenar i denna vanlighet. Man jobbar för att försörja sig, men också för att det är en del av vem man är. Man tar ansvar för en familj. Man längtar efter trygghet, inte minst ekonomisk, och drömmer om att ibland kunna unna sig. 

Här finns en moralisk nerv, ett arv av den gamla skötsamhetskulturen. Fast den handlar inte om jag, jag, jag utan om vi: vi som grannarna där hemma, vi som jobbarkompisarna, vi som familj och vänner, vi som idrottsföreningen – i förlängningen vi som ett samhälle. 

Vi sköter oss, vi tar hand om varandra – och vi kräver att samhället ska göra sin del: Att polisen ska haffa bovar, att trygghetssystemen ska bära när livet slår till, att tågen ska gå i tid.

Vi vill kunna gå hem från bussen utan rädsla. Vi vill inte behöva undra vem som tagit sig in i tvättstugan under natten när vi går ner för att tvätta . Vi vill känna oss trygga när barnen leker på gården. 

Vi förväntar oss helt enkelt att det gemensamma ska fungera. Detta är en moralisk kod som skulle kunna ena brett: invandrade och infödda, tjänstemän och arbetare, stad och land. Vi sköter oss, vi tar hand om varandra – och vi kräver att samhället ska göra sin del: Att polisen ska haffa bovar, att trygghetssystemen ska bära när livet slår till, att tågen ska gå i tid.

”Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden”, står det i Bibeln. Det är dags för alla vanliga, skötsamma, ansvarstagande människor att räta på ryggen. 

Framtiden är er, om ni bara vill ta den.

Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden