Anne-Marie Lindgren: Så vill M inskränka rösträtten igen
Senaste utspelet från den moderata migrationsministern är att svenskt medborgarskap bara ska beviljas den som försörjer sig själv.
Jaha. Så då tänker förstås Moderaterna också börja driva en politik som gör att alla faktiskt kan få jobb det går att försörja sig på?
Det vore i så fall på tiden.
Att alla jobb ger möjlighet till självförsörjning gäller nämligen inte i dag. Och det är en utveckling som skett med Moderaternas synnerligen goda minne, ja, till och med drivits på av dem.
Så då tänker förstås Moderaterna också börja driva en politik som gör att alla faktiskt kan få jobb det går att försörja sig på?
Så Moderaterna får sägas vara milt uttryckt kluvna i sin syn på det därmed självförsörjning genom förvärvsarbete.
De predikar skyldigheten att arbeta och försörja sig, de inför diverse sanktioner mot dem som misstänks inte vilja göra det (=sjuka och arbetslösa) och är bekymrade över att många inte når upp till den nivå de själva definierar som nödvändig för självförsörjning. Såvitt jag minns innebär det inkomster på en fjärdedel av inkomstbasbeloppet. I dag motsvarar det en månadslön på 20 000 kronor.
Samtidigt tycker de att det behövas fler låglönejobb. De har drivit igenom lagförändringar som gjorde det enklare att anställa på tillfälliga jobb. De gillar det som kallas ”flexibla anställningsformer”, det vill säga alla typer av deltider. Och det uttalade argumentet när de började försämra arbetslöshets- och sjukersättningarna var att det skulle få folk att sänka sina löneanspråk. Alla fortsatta försämringar har skett med samma underliggande motiv.
Vilket allt sammantaget innebär att många arbetade människor inte når upp i årsinkomster som svarar mot den moderata definitionen på självförsörjning.
Det gör man nämligen inte om man bara går som timvikarie i äldreomsorgen. Eller bara har kontrakt på 20–30 timmars arbete i detaljhandeln. Eller kör som matbud. Eller taxi. Eller jobbar med hemstädning på betydligt mindre än heltid.
Många av dem som går på de här jobben är – just det, invandrare. De gör det inte för att de saknar vilja att arbeta mer; de gör det för att det är de villkor arbetsmarknaden erbjuder. Och, skulle jag vilja tillägga, att de kämpar på i de här jobben, med de låga inkomsterna, de ofta konstiga arbetstiderna och de ofta slitsamma fysiska kraven, det är ett uttryck för både arbetsvilja och arbetsmoral.
Som förtjänar erkänsla, inte det misstänkliggörande för bristande ambitioner som ligger i Moderaternas ständiga antydningar att folk som har låga inkomster, de har det för att de är arbetsovilliga (och hellre vill ”leva på bidrag”).
De här jobben är det konkreta uttrycket för den ”flexibilitet” i arbetslivet som moderaterna gillar. De är dessutom servicejobb av det slag som är en förutsättning för ”det urbana storstadslivet”, som stockholmsmoderaterna så gärna talar om – och tjänster som moderata väljargrupper brukar gilla…
Det är kvalificerad dubbelmoral att på en gång ställa inkomstkrav som villkor för medborgarskap och samtidigt driva på för villkor på arbetsmarknaden som gör att många helt enkelt inte ges möjlighet att leva upp till det kravet. Och vad är det för sorts samhälle man bygger, om man aktivt driver en politik som skapar en lågbetald tjänarklass, som förväntas uppfylla alla det svenska samhällets krav på att arbeta och noga följa svenska värderingar och svenska traditioner, men som inte ska medges svenskt medborgarskap?
Nu vill migrationsministern återföra en inkomstberoende rösträtt åtminstone för somliga invånare.
Klok integrationspolitik, någon?
Den främsta rättigheten som är kopplad till medborgarskapet är rösträtt till riksdagen. En gångs i världen – faktisk bara litet mer än hundra år sedan – var den rätten kopplad till inkomst (och kön). Det betydde att större delen av arbetarklassen stod utanför möjligheterna att påverka politiken i det land de levde i.
Den ordningen försvarades i det längsta av högerpartiet. Deras argument var bland annat att om de lägre avlönade fick rösträtt skulle de börja kräva ekonomiskt ansvarslösa reformer som gav dem själva möjlighet att leva på ”det allmänna” i stället för att försörja sig själva.
Nu vill migrationsministern återföra en inkomstberoende rösträtt åtminstone för somliga invånare. Det är väl inte utan att man känner igen både attityd och argument – med den underliggande nedvärdering av vissa yrken och vissa människor som de uttrycker.
Författaren och akademiledamoten Verner von Heidenstam (1859–1940) var djupt konservativ, men till skillnad från högerpartiet anhängare av den allmänna rösträtten. Han begrep att lojalitet med samhället, och vilja att stå upp för det, förutsätter delaktighet i samhällsstyret. Hans Medborgarsång citerades på många rösträttsmöten, och det finns goda skäl för Moderaterna att påminna sig, och ta till sig, dess flammande appell:
– Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.
Sedan är det en annan historia att de urusla villkor som gäller alldeles för många på dagens arbetsmarknad behöver ändras. Men för det krävs högst sannolikt en annan regering än dagens.
