Kritiken är befogad. Vi gör alla våra misstag, och i stridens hetta säger och gör vi sådant vi åtminstone borde ångra. Med facit i hand är vi alla klokare, och därför borde det inte ses som ett svaghetstecken at erkänna sina fel.
Alltså var det ett ganska ovanligt tal som SD-ledaren Jimmie Åkesson höll under den nyligen avslutade Almedalsveckan. En stor del av talet var just det, en ursäkt. Han bad om ursäkt för att hans parti ”uppfattats som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige” Han gjord det apropå att partiet planerade att dagen efter ge ut en vitbok om partiets ideologiska rötter, om kopplingen till nazistiska och rasistiska rörelser. En vitbok som bekräftade det som många tidigare redan beskrivit.
Reaktionerna blev de förväntade. Partiets kritiker påpekade att han även borde be alla andra som partiet hotat och hatat om ursäkt, inte minst alla muslimer. Dessutom noterades att Jimmie Åkesson pratade om hur partiet ”uppfattades”, och att det därmed inte var en särskilt djupgående självkritik. Partiets anhängare välkomnade ursäkten och menade att det nu är dags att vända blad.
I själva verket handlar det om en tid då Jimmie Åkesson var aktiv men trots det såg eller hörde han ingenting.
För egen del reagerade jag mest över att Jimmie Åkesson pratade om ”på den tiden”, som om han pratade om något förhistoriskt. I själva verket handlar det om en tid då Jimmie Åkesson var aktiv men trots det såg eller hörde han ingenting. Han hörde inte den hatretorik som var uppenbar för många av oss som följde partiet utifrån.
Jo, jag har också bett om ursäkt, flera gånger faktiskt. Mest uppmärksammat blev det när jag bad Lars Leijonborg och Folkpartiet om ursäkt. I valrörelsen 2002 presenterade Folkpartiet kort tid före valet ett integrationspolitiskt program, som bland annat innehöll krav på att lära sig svenska för att bli svensk medborgare. Jag och Socialdemokraterna reagerade kraftigt och menade att Lars Leijonborg fiskade i grumligt vatten och antydde därmed att man flirtade med extrema åsikter.
Det var dumt gjort av flera skäl. I dag är det som bekant inget särskilt kontroversiellt krav och reaktionen bidrog dessutom till att fördunkla gränsen till de på allvar extrema åsikterna.
Det ska erkännas, jag har även bett om ursäkt när jag inte menade det. Minns en debatt med en moderat och jag blev heligt förbannad och gick till personangrepp. Det är aldrig särskilt smart att förlora det goda humöret, och därför bad jag om ursäkt.
Det borde jag egentligen inte ha gjort. Det är viktigt att skilja mellan sak och person, men ibland är det inte helt enkelt att se skillnaden. Jag hade inga planer på att sluta kritisera vederbörandes sätt att behandla andra.
Lars Stjerkvist är tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna
