Anne-Marie Lindgren: Det viktiga är inte om en idé är ny eller gammal

Omdömena om den nyss avslutade S-kongressen varierar. Som alltid beror variationen på vad betraktaren själv tycker att socialdemokratin borde vara, vilket som regel är något annat än vad kongressen bestämt.  Så Ulf Kristersson tycker att det handlar om en farlig vänstervridning som ”kommer att göra Sverige fattigare”. Flamman anser tvärtom att kongressen kombinerat ”prunkande konservatism med mossig nyliberalism”. Expressens och Aftonbladets kommentatorer gäspar och tycker att det här var väl inget nytt. 

Själv tänker jag, med den gamla veteranens och programskrivarens rätt, anlägga ett mer långsiktigt perspektiv, inifrån och inte utifrån.

Socialdemokratin har åtminstone sedan 1990-talet befunnit sig på defensiven. Det har, menar jag, inte handlat så mycket om idémässig förskjutningar som en vilsenhet inför en utveckling där tidigare effektiva politiska instrument inte längre fungerade så bra. Det kan förklaras med de förändringar i ekonomins funktionssätt som globaliseringen medförde. Och med de växande kraven på valfrihet och alternativ i välfärdssektorn som kom både från medborgarna och från företagarintressen som ville in i dessa stora verksamheter med deras goda lönsamhetsutsikter.

Oförmågan att utveckla egna svar på de nya frågorna fick socialdemokratin att tappa självförtroende och allt mer acceptera marknadslösningarna inom den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken. Till att börja med motvilligt och med klara försök att modifiera dem, sedan allt mer bejakande. 

Växande konkreta erfarenheter av att marknadslösningarna inte fungerade, chocken över SDs framryckning inte minst bland (manliga) LO-medlemmar och fördjupad debatt inom partiet har gradvis lett till en omsvängning. Det slog igenom fullt ut i kongressens beslut om stora investeringssatsningar, om friskolesektorn och om karensdagens avskaffande. 

Och visst, man kan kalla det vänstervridning,

Somliga säger, litet småsurt, att det är ett återvändande till Tage Erlanders tid, men det är nonsens – det handlar om helt andra lösningar än på hans tid.

Somliga säger, litet småsurt, att det är ett återvändande till Tage Erlanders tid, men det är nonsens – det handlar om helt andra lösningar än på hans tid. Visst är grundidéerna desamma, som att staten ska ha en aktiv ekonomisk roll och att sociala försäkringar ska ge människor ett skydd mot risker i arbetslivet de inte själva rår över.

Men om nu vissa mer principiella idéer visar sig vara de rationellt hållbara och socialt mest rimliga, ska man avstå från att omsätta dem i praktisk handling bara för att idéerna funnits redan tidigare? Det viktiga är väl inte om en idé är ny eller gammal, utan om den visar rätt?

Samtidigt finns det skäl att kraftig understryka varningarna I Magdalena Anderssons kongresstal – partiet kan inte lova omedelbara lösningar på alla problem och brister i dagens samhälle. Vare sig det yttre eller inre läget ser ut så. Det säkerhetspolitiska läget förblir riskfyllt och kräver nya stora åtaganden. Effekterna av det ryckiga Trumpska handelskriget är omöjliga att förutsäga men någon form av – negativa – effekter blir det. Som kommer att påverka också den svenska ekonomin.

Så att omsätta kongressbesluten, med de värden de bygger på, kommer att kräva mycket noggranna avvägningar. Och något annat ska vi akta oss för att utlova. Det vi står inför är en uppbyggnadsperiod – inte en skördetid.

Det här sagda gäller den traditionella politiken – välfärdsfrågorna och statens ekonomiska roll. I dag finns ytterligare två stora frågor som kräver politisk uppmärksamhet, kriminaliteten och invandring/integration. 

För många känns det uppenbart som att partiet här snarare lämnar en traditionell linje och går högerut. 

Jag tycker inte det stämmer vad gäller den stramare linjen kring invandring. Partiets linje har alltid handlat om reglering, och faktiskt flera gånger före 2015 infört begränsningar för att trycket började bli svårt att klara. Det jag kan undra över är bristen på samordning mellan det som är den övergripande linjen, alltså att satsa på integration och bygga samhällsgemenskap i stället för att peka ut ”invandrare” som ett problem, och ett antal riksdagsbeslut partiet ställt sig bakom. Som i praktiken särbehandlar invandrare på ett sätt som pekar ut dem just som problem.

När det gäller kriminaliteten – ja, det är en hårdare linje. Å andra sidan är det en annan och mycket hårdare kriminalitet vi möter. Det är svårt att se något annat än att det kräver nya metoder att bekämpa den, med utökade befogenheter för både polisen och myndighetskontroller av annat slag. Det vi borde vara mer uppmärksamma på än hittills, det är att vi samtidigt skapar ökade risker för myndighetsmisstag och rena felgrepp – och vara mer noga med att pröva vilka spärrar mot det som går att lägga in.

Vi har brukat betona förebyggande åtgärder. Det behöver fortfarande betonas. Men förebyggande åtgärder biter inte på redan etablerad kriminalitet – bara (förhoppningsvis, i alla fall) på den som riskerar att uppstå litet senare. På den punkten ger mig kongressdebatten intrycket att alla i partiet inte riktigt insett den skillnaden – och det gäller på båda sidorna om skiljelinjen.