Johan Sjölander: Låt oss älska vår historia

Högerextrema krafter har länge försökt omdefiniera svensk historia för att passa sina egna politiska syften. Vi har nog alla stött på dem – i kommentarsfält, på fikaraster. Ett av de mest cyniska exemplen är Sverigedemokraternas propagandakanal Samtiden, som 2018 släppte filmen ”Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia”. Med tveksamma metoder försöker den desperat, i nästan två timmar, knyta de mörkaste sidorna av svensk 1900-talshistoria – som tvångssteriliseringar och rashygien – direkt till socialdemokratin.

Filmen är bara ett av många exempel. Historikerna har varit bättre än jag på att sakligt reda ut hur lögner och halvsanningar satts ihop. Den fråga jag vill ägna mig åt här är därför en annan. Jag ska inte undersöka om högern ljuger – det är uppenbart. Frågan är istället: Varför?

Det finns flera svar.

Dels handlar det förstås om att skada socialdemokratin genom att sprida osanningar om partiets förflutna. Och det handlar om att dra bort fokus från Sverigedemokraternas egna historiska bagage. Det blir en lögnaktig kålsuparteori – ”ja ja, vi kanske har varit nazister, men det har faktiskt ni också, så här finns inget att se, cirkulera vidare.”

Men på ett djupare plan sker också något annat.

Det finns en skola inom politiken som säger att det enda viktiga är framtiden. Jag tror inte på den. Vi människor är sociala varelser, beroende av sammanhang. Frågan om vilka vi är kan omöjligen skiljas från frågan om varifrån vi kommer.

Det gäller oss alla – som individer. Det är därför vi släktforskar, söker våra rötter, försöker definiera eller finna någon form av hembygd. Jag tror det är djupt mänskligt.

Men det gäller också i det kollektiva, politiska sammanhanget. Kanske är det till och med ännu viktigare där.

Vi ser det som är i ljuset av det som varit. Jag tänker ibland på vår uppfattning av historien som en sorts scenbelysning. Genom att tända och släcka lampor, leka med ljus och mörker, kan du styra vad vi ser – och vad som försvinner i skugga.

Sverigedemokraternas försök att skriva om den socialdemokratiska historien är därför också ett försök att skriva om den svenska. Det anklagande fingret riktas inte bara mot ett parti – utan mot hela generationer svenskar, som i efterhand görs till okritiska medlöpare.

Jag säger nu inte att alla svenskar på trettiotalet var brinnande antinazister, eller att mörka föreställningar om rashygien och tvångssteriliseringar aldrig haft stöd. Men när du släcker ner det historiska sammanhanget, när du låter motståndet försvinna ut i skuggorna, händer något.

Det som bleknar bort då är en berättelse som inte bara är viktig i sig, utan som också påverkar framtiden.

Den berättelse SD vill gömma i mörkret har länge varit en styrka för arbetarrörelsen – och för Sverige. Den handlade om vanligt folk som rätade på ryggen, tog ansvar, byggde något för framtiden.

Den berättelse SD vill gömma i mörkret har länge varit en styrka för arbetarrörelsen – och för Sverige. Den handlade om vanligt folk som rätade på ryggen, tog ansvar, byggde något för framtiden. Den sa något om makt och hierarkier. Om människovärde och demokrati. Om att förändring är möjlig – även för breda grupper. Och framför allt om hur vi, utan att vara perfekta, utvecklades. Med våra fel och brister rörde vi oss framåt.

Den berättelsen var – och är – politiskt explosiv. För att den spränger upp ett möjlighetsfönster även i vår tid.

LO har i dagarna gett ut skriften ”Vanligt folk”, om fackföreningsrörelsens historia. Vi på Tankesmedjan Tiden har publicerat alla socialdemokratiska partiprogram med nyskrivna kommentarer av Jesper Eneroth – och varje dag kommer nya beställningar. Det finns en längtan i arbetarrörelsen efter att hitta tillbaka till sina rötter.

Det är bra. Men det här är också större än så.

Vi lever i oroliga tider. Allt kastas om. Många av oss är osäkra på vad Sverige längre är – och vart vi är på väg.

Då blir den där större berättelsen avgörande. Vi kan inte låta den förfalskas av krafter som drömmer om ett helt annat land. Som försöker ändra vilka vi är, genom att skriva om historien om vilka vi har varit.

Så kärnan blir denna: högerextremister ljuger om historien – eftersom de är rädda för den. Och de gör rätt i att vara rädda. Det finns oerhört mycket att vara stolt över i den svenska historien. Att hämta kraft ur. För ett motstånd mot exakt det högerpopulisterna står för.

Men då måste vi också hålla det historiska ljuset levande. 

Så låt oss gå ut och älska vår historia.

Inte av nostalgi. Utan för att den ger oss framtidshopp. Den berättar inte bara vilka vi har varit – utan också vilka vi kan bli.

Och i dessa tider är det kanske viktigare än någonsin.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden