Anne-Marie Lindgren: Orimligt att staten skapar parallella regelsystem

Ett av motiven för 1930- och 40-talens steriliseringspolitik var att hindra ”undermåliga” personer att skaffa barn. Med ”undermåliga” avsågs ursprungligen främst personer med dåliga arvsanlag, där särskilt ”svagsinthet” sågs som ett stort orosmoment. Men begreppet vidgades vartefter och kom även att avse personer som av olika sociala skäl ansågs olämpliga som föräldrar. 

De numera rätt omfattande studier som gjorts av steriliseringspolitiken visar att de som steriliserades till absolut dominerande del var personer i tydligt socialt underläge, att bedömningarna av dem ofta innehåll negativt laddade värdeord om dem,  och att rättsosäkerheten i systemet var betydande. 

Det kan också uttryckas som att det fanns stort utrymme för godtycke i bedömningarna, och inte minst att den styrdes av bedömarens högst subjektiva uppfattning om vad som var ”undermålighet”och acceptabel vandel.

Det finns skäl att påminna om detta, nu när allt fler krav på att ta barnen från föräldrar som inte bedöms hålla måttet hörs. Och när dålig vandel föreslås bli ett skäl att utvisa personer som tidigare fått uppehållstillstånd i Sverige.

Påminna om vilket utrymme för godtycke från myndigheternas sida som skapas av den här typen av löst formulerade kriterier för enorma ingripanden i enskilda människors liv.

Och att det finns ett stort antal skäl till att man inte ska skapa sådant utrymme och ge myndigheter makt över människors liv med utgångspunkt enbart i det etablerade samhällets uppfattningar om önskvärda och acceptabla beteenden.

Visst finns det personer som är olämpliga som föräldrar – men det ska bedömas med utgångspunkt i barnets behov, och barnets situation. Inte i vad samhället gillar och ogillar hos föräldrarna. 

Men det är faktiskt vad som ligger i vissa regeringsledamöters åsikter om utvidgade möjligheter att omhänderta barn.

Något syrligt kan man dessutom tycka att Johan Pehrsons förslag att ta gängkriminells barn redan på BB tyder på att han inte tror att regeringens politik kommer att ha någon effekt på gängen utan att andra metoder måste till…

Och visst kan det finnas skäl att återkalla uppehållstillstånd och med det utvisa personen i fråga – men de skälen ska handla om tydliga lagbrott begångna av personen själv. Inte om att den har skulder, uttalat sig på ett sätt som kan uppfattas som ordningsstörande eller om att oriktiga uppgifter lämnats av någon annan än vederbörande själv.

Men det är alltså skäl för utvisning som direkt föreslås av en färsk utredning. 

I praktiken handlar det om att olika regler ska gälla för personer som har medborgarskap och personer som ”bara” har uppehållstillstånd. Det finns inga som helst skäl till det – lika litet, vad det beträffar, som det finns skäl att ha olika regler för rätten att ingå i välfärdssystemen. 

Vilken förståelse skapar vi hos nyanlända för svenska värderingar som yttrandefrihet och rättssäkerhet om vi inte själva lever upp till dem, och de själva är uppenbart undantagna från dem?

Vi talar i andra sammanhang om riskerna med parallellsamhällen; att direkt driva på för det genom just parallella regelsystem för medborgare och icke-medborgare är orimligt. Och faktiskt samhällsskadligt. Vilken förståelse skapar vi hos nyanlända för svenska värderingar som yttrandefrihet och rättssäkerhet om vi inte själva lever upp till dem, och de själva är uppenbart undantagna från dem?

Att vi behöver reglera själva invandringen är en sak och det är, trots påståenden om motsatsen, traditionell socialdemokratisk politik. Det finns faktiska resursskäl – i form av sådant som tillgång till bostäder, utbildningsmöjligheter, språkträning, etableringen på arbetsmarknaden – för det. Det kan översättas med att invandring inte bara handlar om att ta emot, utan om möjligheterna till faktiskt integration i det svenska samhället.

Vilket är en avgörande skillnad gentemot SD. De ser invandring som  ett hot att värja sig mot, och därför måste inte bara själva mottagandet begränsas; dessutom ska de vi ändå tar emot, ut igen, så fort som möjligt. Och för att åstadkomma det verkar de mesta metoder vara tillåtna.

Det är en farlig inställning, därför att den gör det tillåtet att göra osäkert och rent av otrevligt att vara invandrare i Sverige. Med tanke på att det för väldigt många inte är möjligt att återvända till det tidigare hemlandet är det ytterligt önskvärt för oss infödda att de nykomna inte hamnar utanför sitt nya samhället utan tvärtom får möjlighet att bli en del av det.

Och då kan vi inte behandla dem som någonting utanför detta samhälle.

Det här är grundläggande. Och det oroar mig att det finns uttalanden från partiföreträdare som antyder att den här utredningen är inne på rätt väg.

Det är den inte.

Vi har som parti dragit en mycket tydlig linje mot samarbete med SD.

Det betyder att vi också måste hålla rågången – den där ”röda linjen” som inte får överträdas – mot alla de förslag som är skälet till att vi dragit den där linjen.