Klara Gullström: Förenkla inte förenklingarna
Statliga nedskärningar och avregleringar är inne igen. I ett februarinummer av The Economist konstateras att Trump och Musk med sin Doge-agenda är långt ifrån ensamma om sina visioner. Nya Zeeland, Vietnam och Indien genomför omfattande omstruktureringar för att minska statens utgifter och undanröja hinder för företag. I Argentina har Milei viftat med sin motorsåg sedan valkampanjen 2023, och till och med Frankrike diskuterar avbyråkratisering.
På många sätt är diskussionen om regelförenklingar rimlig. EUs omfattande regelverk är en utmaning för många – inte minst för fackförbund och den svenska modellen. Att följa reglerna kräver tid, kostar pengar och kan innebära att projekt försenas eller avbryts. Samtidigt finns regler oftast till av en anledning.
I grunden handlar dessa förändringar om samma mål: att göra allt enklare och mer effektivt.
På många sätt är diskussionen om regelförenklingar rimlig. EUs omfattande regelverk är en utmaning för många – inte minst för fackförbund och den svenska modellen. Att följa reglerna kräver tid, kostar pengar och kan innebära att projekt försenas eller avbryts. Samtidigt finns regler oftast till av en anledning.
När GDPR infördes var det svårt att se syftet med att vi ständigt behövde acceptera cookies och informera deltagare om fotografering vid evenemang. Men i takt med att techbolagen fått allt större makt har fördelarna med att äga sin egen data blivit tydligare.
I slutet av februari presenterade EU-kommissionen förslag som ska underlätta företagens hållbarhetsrapportering. Förslagen innebär att de flesta företag undantas från regelverk skapade för att främja hållbarhet och mänskliga rättigheter (CSRD och CSDDD).
De striktare regler inom CSDDD som nu föreslås skulle innebära att företag slipper kontrollera sina underleverantörer. En administrativ lättnad, absolut – men frågan är vem som egentligen tjänar på att företag återigen kan använda underleverantörer med usla arbetsvillkor i låglöneländer. Är det verkligen positivt för Sverige eller EU på sikt att global konkurrens reduceras till en fråga om lägsta pris?
Vid ett seminarium på Svenskt Näringsliv i februari om konkurrenskraft och Draghi-rapporten jämförde en panelist från tyska BDA regelbördan med hastighetsbegränsningar. Det är rimligt att ha fartgränser, men orimligt om varje förare dagligen måste rapportera sin hastighet. Vad som glömdes bort i metaforen är att om det inte finns någon uppföljning – om vi varken hade poliser eller fartkameror – skulle det vara svårt att få folk att hålla sig under fartgränsen. Syftet med exempelvis hållbarhetsrapportering är att minska utsläppen – och utan kontroll riskerar reglerna att bli verkningslösa.
Det är rimligt att kontinuerligt utvärdera regler för att säkerställa att de uppfyller sina syften på ett effektivt sätt. Men det avgörande är att vi behåller samma målsättningar som reglerna en gång skapades för. Utsläppen måste minska, och underleverantörer måste erbjuda anständiga arbetsvillkor.
Ofta används “better regulation” som ett argument. Det är viktigt att komma ihåg att regelförbättringar lätt kan bli till regelförenklingar – som i sin tur blir avregleringar. Att företagens lobbyorganisationer har stort inflytande i Bryssel är ingen nyhet. Men när politiska vindar blåser i deras riktning blir det ännu lättare att driva igenom förändringar som primärt gynnar näringslivet snarare än medborgarna.
Det är också viktigt att vi lär oss av historien. Det tycker även Draghi. I rapporten problematiseras den era av avregleringar och hyperglobalisering som präglade 1980-talet:
“Europe should learn from the mistakes that were made in the phase of ‘hyper-globalisation’ […]. Globalisation brought many benefits for the European economy as well as lifting hundreds of millions out of poverty around the world. But policymakers were arguably too insensitive to its perceived social consequences, especially its apparent effect on labour income.”
Draghi drar slutsatsen att förändringar måste genomföras i samarbete med medborgare och civilsamhället.
Att rensa i byråkratin är nödvändigt, och för mycket makt ska självklart inte koncentreras i Bryssel. Men om regelförenklingar enbart handlar om att gynna företag riskerar vi att upprepa gamla misstag – med allvarliga konsekvenser för både människor och miljö. Därför är det viktigt att frågan om regelförenklingar inte förenklas.
Klara Gullström är LO-ekonom
