Lisa Pelling: Stark koppling mellan migration och utveckling

Häromdagen fick jag i min hand en nyutgiven handbok i migration och utveckling, utgiven på det anrika förlaget Edward Elgar. Jag kastades mer än tio år tillbaka i tiden, till en period i mitt liv när frågan om kopplingen mellan migration och mänsklig utveckling sysselsatte mig intensivt. Som politiska sakkunnig åt Jan O Karlsson, som var både migrationsminister och biståndsminister i ett, och senare som doktorand i statsvetenskap. Det blev så småningom en avhandling om de transnationella band som uppstått mellan kurder i Sverige och södra Kurdistan. Om de ekonomiska värden och utvecklingsresurser som kan skapas i en sådan migrationskorridor. 

Det var en omtumlande upplevelse att försöka förstå platser och skeenden på djupet på det sättet som krävs för att skriva en avhandling. Inte minst var det omtumlande för att det visade sig att jag hade fel. Jag hade föresatt mig att studera den mest uppenbara länken mellan migration och utveckling, nämligen remitteringar, de pengar som migranter skickar hem till sitt ursprungsland. Summan av remitteringar är många gånger större än världens samlade bistånd, enligt Världsbankens statistik. Migranter är världens viktigaste biståndsgivare. 

Jag tänkte mig att jag under mina resor i den kurdiska regionen i Irak skulle kunna se utvecklingseffekter av remitteringar från kurdiska diasporan i Sverige och andra länder, besöka skolor byggda med pengar från kurder i exil, kanske fota en begagnad ambulans inköpt för pengar som kurder i Uppsala samlat in. Men det Kurdistan som jag besökte då, i början av 2010-talet, hade precis sålt koncessioner på stora oljefyndigheter och bultade av växtvärk och nya shoppingcentra. Det jag såg på gatorna var inte utrangerade landstingsambulanser utan amerikanska SUV:ar som var så nya att de fortfarande hade kvar sitt plastöverdrag. Mina intervjupersoner i Uppsala berättade att det till och med förekom att pengar skickades åt andra hållet: släktingarna hemma i Hewler och Slemani skickade en slant för att hjälpa en student som hade svårt att klara sig på CSN. Avhandlingen fick handla om ”post-remittances”. 

När jag tar del av de världsledande forskarnas handbok i hur man i dag bör förstå kopplingen mellan migration och utveckling tar den spjärn mot just den föreställning som var så vanlig i den litteratur jag läste för min avhandling. Den som beskriver migration och utveckling som ett ganska okomplicerat win-win-win scenario: en vinst för ursprungsländerna som får ta emot remitteringar, en vinst för de mottagande länderna som får arbetskraft och kompetens, och en vinst för migranterna själva. 

I själva verket är ju de här potentiella vinsterna, att de överhuvudtaget uppstår och vem som får ta del av dem, helt beroende av i vilken kontext som migranterna rör sig över gränser. 

Vi hade kunnat ta emot dem om som de vore vår största insats för stridsmoralen i Ukraina. Välkomna dem varmt som om de vore våra allierade i kampen för frihet och demokrati i Europa. 

De ukrainska flyktingarna i Sverige är ett övertydligt exempel. Vi hade kunnat ta emot dem om som de vore vår största insats för stridsmoralen i Ukraina. Välkomna dem varmt som om de vore våra allierade i kampen för frihet och demokrati i Europa. Stärka dem för att de ska orka hålla ut, också för vår skull, och rusta dem för att vara redo att bygga upp Ukraina igen den dag Ryssland har besegrats och freden är vunnen. I stället har vi gjort tvärtom. De drygt 40 000 människor, mest kvinnor och deras barn, som nu varit i Sverige i tre år, förvägras fortfarande en dräglig tillvaro i Sverige, med tillfälliga uppehållstillstånd som dömer dem till en otrygg bostadssituation och utsatthet på arbetsmarknaden. 

Det handlar om signalpolitik: massflyktsdirektivet gav de ukrainska flyktingarna rätt att välja vilket land i Europa de ville bosätta sig i, och den svenska regeringen, då S-ledd, ville till varje pris undvika att för många sökte sig till Sverige. Priset betalar de ukrainska familjerna.

Och när de nu äntligen fått folkbokföra sig, är de offer för Tidöregeringens idé om att nyanlända ska kvalificera sig till välfärden, så de erbjuder dem en folkbokföring light, utan rätt till barnbidrag eller bostadsbidrag. Och vi pratar alltså om en grupp som främst består av ensamstående mammor med barn. 

Det finns en stark koppling mellan migration och utveckling. När människor söker sig över gränser för att förverkliga sina drömmar och ambitioner på en bättre plats, då skapas möjligheter till utveckling. 

Men förutsättningarna avgör. Därför är det så viktigt att progressiva krafter, i Sverige och resten av världen, outtröttligt arbetar för en värld där det är lättare att röra sig över gränser lagligt och säkert, och på ett sätt som skapar en trygg tillvaro i det nya landet. Det måste vara vår polstjärna: att underlätta migration. Och utveckling. 

Lisa Pelling är chef för tankesmedjan Arena Idé