Socialdemokratin har fel fokus i hvb-debatten

Debatten har rasat om hvb-hemmen och om hur privata aktörer, ibland kriminella, skor sig på ungdomars utsatta situation^[1]. Bland annat har IVO, Inspektionen för vård och omsorg bedömt att det förelegat missförhållanden vid vad fjärde hvb-hem (IVO-rapport maj 2024). Det är glädjande att politiken och media nu sätter fokus på missförhållanden. Samtidigt behöver debatten även handla om vilket stöd ungdomarna behöver, inte bara om hur ägandeskapet ska se ut. 

I höstas bestämde högerregeringen att IVO, inom sitt redan befintliga uppdrag och med befintliga verktyg, ska vidta åtgärder för att förstärka tillsynen (S2024/01643). Uppdraget saknar dock muskler och signalerar snarare en misstro över den egna myndigheten. Regeringen ska inte behöva skrika ut att dess myndighet ska göra det som de redan borde göra; det vill säga utöva tillsyn. Är regeringen missnöjd går det att föra en myndighetsdialog om detta utan att dra ned brallorna på de anställda som redan sliter med uppdraget. Uppdraget kommer som bäst att ha skrämt upp en generaldirektör att skapa fler byråkratiska tillsynshinder för riskkapitalisterna att elegant dansa runt. 

Tidigare förra året beslutade regeringen att dessutom utreda en ”ökad differentiering” av hvb samt införandet av vissa särskilda befogenheter vid hvb (Dir 2018:24). Uppdraget hyser viss ambition i att försöka kategorisera de olika varianterna av hvb-hem som, främst marknaden, har etablerat. Samtidigt bommar uppdraget det viktigaste; att utvärdera vad som faktiskt funkar. Dessutom ska utredaren ta fram förslag på olika tvångsåtgärder att rikta mot den unge, bland annat när det gäller begränsning av vistelse utanför hvb. Uppdraget riskerar alltså att landa i förslag att ordningsproblem eller vårdutmaningar på hvb ska hanteras genom fängelsliknande åtgärder. Detta har vi dock redan SiS-hem till och det är inte säkert att mer repression på hvb är lösningen. Att dessutom privata hvb-aktörer enligt högerregeringen uttryckligen ska få bruka samma repressiva åtgärder som myndigheter skulle vara något nytt, och faktiskt ganska skrämmande. Redan uppdragets utformning belyser därför såväl en acceptans för otydligheten med hvb som ett blundande för dess problem såsom vårdform, detta väl paketerat för marknaden. 

Kommunerna behöver bättre verktyg. Det är inte ägandeskapet som är det avgörande här. Vi borde göra om hvb från grunden. 

Det finns massor av fina framgångssagor från hvb-vård. De barn och unga med de allvarligaste beteendeproblemen är dock knappast förtjänta av hvb. Det är känt av Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (se bland annat rapport 279/2018) att den mest framgångsrika behandlingsformen är så kallade behandlingsfamiljer. Föräldrarna i behandlingsfamiljen är utbildade och ingår i det behandlingsteam som finns runt barnet eller den unge. Placering hos behandlingsfamiljer leder troligtvis till mindre fortsatt kriminalitet och färre placeringar på låst avdelning än när ungdomarna placeras på institution. Det är också möjligt att det leder till färre kriminella kamrater, mindre användning av narkotika och bättre psykisk hälsa, än vid placering på institution. Problemet med behandlingsfamiljer är inte främst den mycket höga kostnaden, för behandlingsformen är dyr. Problemet är att familjerna inte räcker till. Socialstyrelsen håller därför just nu på att utreda hur vi kan förbättra förutsättningarna för fler placeringar i förstärkta familjehem och behandlingsfamiljer (S2023/01363). 

Kommunerna behöver bättre verktyg. Det är inte ägandeskapet som är det avgörande här. Vi borde göra om hvb från grunden. En del kan fortsätta vara hvb-liknande vård men som kompletteras bättre med olika behandlingsmetoder utifrån de framgångssagor med hvb som kan identifieras. En klart mycket större andel ungdomar med allvarliga beteendeproblem än i dag bör erbjudas behandlingsfamilj. Denna reform kräver dock en rejäl och genomtänkt satsning med resurser och rekrytering. Här måste den socialdemokratiska politiken göra en insats och driva på för fler sådana familjer. Vi kan inte bara prata ägandeform. 

Ytterst måste vi även acceptera att det finns många äldre ungdomar som inte är mottagliga för behandling. På hvb riskerar de att förstöra för sig själva eller för andra. De ska inte vara på hvb utan i stället ha möjlighet till stöd, i den mån det går, på SiS.

^[1] Teresa Carvalho: Regeringen sitter på händerna när gängkriminella driver HVB-hem, Politikern: ”Polisen vägrar ge oss info om kriminella HVB-hem”  S: Kommunerna bör ta över privata HVB-hem | SVT Nyheter

Ulf Walther
rådman vid Stockholms tingsrätt och har tidigare arbetat som kansliråd på Regeringskansliet, kommunalpolitiskt aktiv (S) i Stockholms stad