Anne-Marie Lindgren: Feldt var klassisk reformistisk socialdemokrat

Kjell-Olof Feldt hade en imponerande rad föregångare: Wigforss, Sköld, Sträng. Han fyllde deras mått både vad gäller politisk styrka och personlighet.

Men han hade en annan, mer komplicerad och mindre tacksam roll än de hade.  

Visst, finansministerns roll är i viss mening alltid otacksam, Den kräver en hårdför förmåga att säga nej till i och för sig önskvärda åtaganden som kostar mer än vad det finns pengar till. Och en lika hårdför förmåga att driva de krav på inkomstökningar (=skattehöjningar) som behövs för det som är både önskvärt och nödvändigt.

Varken det ena eller andra brukar vara särskilt populärt. Wigforss, Sköld och Sträng fick alla sin beskärda del av kritik för båda delarna.

Men Wigforss, Sköld och Sträng verkade i tider där de materiella förutsättningarna för socialdemokratisk politik var mer gynnsamma än under det 1980-tal som var Feldts. 

Reformpolitiken decennierna efter andra världskrigets slut drevs förvisso av socialdemokratisk jämlikhetsideologi, men den möjliggjordes av ekonomiska faktorer som god tillväxt, nationell kontroll över räntan, stabila valutakurser, jämförelsevis låg inflation och hög internationell konkurrenskraft hos den svenska industrin.

Faktorer som alla förändrades till det sämre under 1980-talet. De försämringarna var skälet till den omläggning av den ekonomiska politiken som är förknippad med Feldt. Inte något ideologiskt omtänkande.

Den föreställningen finns fortfarande, ser jag i vissa kommentarer kring hans död. Somliga kallar honom rent av nyliberal. Det var han alldeles definitivt inte. Ingen nyliberal skulle skriva en bok med titeln ”Rädda välfärdsstaten!”, efterlyst ett återupprättande av ”den svenska modellen”, eller slagit fast att marknaden inte kan ersätta staten, om alla ska ha tillgång till sådant som skola, vård och omsorg. 

Jag skulle inte ens kalla honom marknadsliberal; han var klassisk reformistisk socialdemokrat. Vilket betydde att han var anhängare av reglerad marknadsekonomi, med en central ekonomisk roll för staten och vissa sektorer, som vård och utbildning, helt undandragna marknadens fördelningsmekanismer. Hans engagemang för jämlikhet gick djupt, så djupt som det gör hos den som själv vet hur det är att växa upp på fel sida om klyftorna.

Som nära medarbetare till Gunnar Sträng var han grundligt inskolad i folkhemsperiodens välutvecklade ekonomisk-politiska strategi. Men som ekonom såg han hur förutsättningarna för den politiken (se ovan) förändrades och gjorde att tidigare effektiva instrument antingen försvann eller minskade i verkningsgrad. Till det kom nya problem, som det som hette stagflation, och en ökad instabilitet i ekonomin som inte var konjunkturell.

Alltihop krävde ett omtänkande. 

Av metoderna alltså, inte av målen – att skydda jobben, och välfärden. 

Lösningarna blev väl inte alltid rätt, men det ska inte bara skyllas på Feldt. Vi hade behövt en djuplodande debatt kring de ekonomiska och sociala förändringar som ställde nya krav på politiken, men dit hann vi aldrig. Talet om ändrade förutsättningar kom att tolkas som ideologisk färgade krav på ändrade mål, och partiet fastnade i en debatt om något verkligen var förändrat eller inte. Det gagnade inte precis metodutvecklingen.

Jag minns 80-talet som en lång räcka uppdykande ekonomiska kriser som måste lösas med snabbt hoppackade åtgärdspaket.

Eller de politiska lösningar som tvingades fram av akuta problem som måste hanteras. Jag minns 80-talet som en lång räcka uppdykande ekonomiska kriser som måste lösas med snabbt hoppackade åtgärdspaket.

Att materiella faktorer har avgörande betydelse för hur samhället ser ut, och med det för den möjliga politiken, är en central del av socialdemokratisk ideologi – för ”ideologi” handlar alltså inte bara om värderingar utan lika mycket om samhällsanalys. Rådande materiella betingelser kan självklart hanteras på olika sätt, beroende på värderingar, men att de sätter gränser för det för tillfället möjliga är en realitet.

Det förvånar mig litet att många som ser sig själva som mer ideologiskt renläriga så ofta förnekar just de materiella faktorernas betydelse, och till och med kan se hänvisningar till dem som någon form av högerpolitik (eller nyliberalism.)… Det var tydligt i 1980-talets debatter både om ekonomin och om det som kallades den offentliga sektorns förnyelse. Det går igen i dagens debatter om integration och invandring.

Idealism och materialism måste helt enkelt samspela, om resultatet ska röra sig i rätt riktning. Det är naturligtvis sant att hänvisning till sådant som brist på pengar, eller på tekniska svårigheter, eller helt enkelt väljaropinioner, kan bli en – bekväm – ursäkt för att ta tag i besvärliga problem. Men det är, dessvärre, också sant att renodlad idealism som blundar för alla praktiska och materiella begränsningar kan få resultat som snarast skadar de idéer man velat hävda. 

Materiella förutsättningar kan till viss del påverkas – det beror på hur man hanterar dem. Men för att kunna påverka dem måste man först erkänna dem. Det kräver den typ av realism som Kjell-Olof Feldt hade. 

Allt detta sammantaget är för mig den bestående lärdomen av 1980-talet.