Anne-Marie Lindgren: Lägg investeringar i egen budget

Diskussionen om det finanspolitiska ramverket kan låta som en fråga om budgetteknik. Det är den förstås, men med stora politiska implikationer. Egentligen handlar den om de stora investeringsbehov som nästan alla erkänner finns i dag.

De har dubbla förklaringar. Dels nya och/eller ökade behov, som upprustningen av försvaret och utbyggnaden av energiproduktionen. Dels mångåriga försummelser vad gäller underhåll och förnyelse av existerande infrastruktur, som järnväg och va-nät. 

Sammantaget handlar det om flera hundra miljarder kronor.

Det gällande ramverket säger att statsbudgeten över en konjunkturcykel ska ge överskott. Ursprungligen var kravet två procent av BNP. I dag gäller 1/3-dels procent.

Överskottsmålet har i flera år kritiserats för att det hindrar större investeringar. De stora eftersatta behoven pekar onekligen på det, även om man litet småsurt kan tycka att med litet färre skattesänkningar skulle mer pengar ha funnits för, till exempel, järnvägsunderhållet. Helt inom ramen för överskottsmålet.

Kritiken ledde till att den socialdemokratiska partikongressen 2021 tog ställning för ett balansmål, alltså att inkomster och utgifter över konjunkturcykeln ska gå jämnt upp.

Och för någon månad sedan kom beskedet att den utredning som skulle se över ramverket enats om just ett balansmål. Socialdemokraterna beskriver det på sin hemsida som en framgång för sin politik. 

Media berättar i stället om hård intern S-kritik.

Som handlar om att utrymmet för investeringar förblir mycket för litet. Det finns olika förslag på hur det utrymmet rent tekniskt ska se ut, men det handlar om underskott snarare än balans i statsbudgeten,

Så det är med viss nyfikenhet jag läser betänkandet från utredningen för att se hur den argumenterar för ett balansmål jämfört med ett underskottsmål av något slag.
Och upptäcker att det gör den inte. Utredningen diskuterar bara alternativen överskottsmål-balansmål. 

Och visst, det utrymme som balansmålet frigör för nya åtaganden anges till 25 miljarder, och det är otillräckligt. Där har kritikerna rätt.

Så det är med viss nyfikenhet jag läser betänkandet från utredningen för att se hur den argumenterar för ett balansmål jämfört med ett underskottsmål av något slag.

Och upptäcker att det gör den inte. Utredningen diskuterar bara alternativen överskottsmål-balansmål. 

Budgetmålen framstår som en stabiliseringspolitisk fråga; de ska ge utrymme för åtgärder mot lågkonjunkturer. Det är den klassiska, keynesianska, synen på budgetunderskott: staten ska kunna sätta in extra pengar i en lågkonjunktur för att med det hålla uppe sysselsättningen. För att sedan ta in litet mera pengar när konjunkturen vänder. 

Men problemen med dagens bristande budgetutrymme handlar om något annat än att parera konjunkturer. Ökade respektive minskade investeringar kan användas för det, men de satsningar det nu handlar om har ekonomisk – och social – betydelse i sig själva. Vägar och järnväg och kraftverk och vattenledningar behövs.

Så kanske ska frågan om det finanspolitiska regelverket formuleras, och lösningarna konstrueras, ur ett annat perspektiv än det hittillsvarande?

För visst behövs ordning och reda i statsfinanserna, och ordning och reda kräver vissa regler. Men ordning och reda kan man ha även om man lånar pengar. Det behövs vissa spärrar, för att vi ska ha marginaler vid oväntade kriser att låna ännu mer, och för att ränteutgifterna inte ska bli ohanterliga. En sådan spärr kan, exempelvis, vara hur stor statsskulden får vara som andel av BNP.

En annan spärr borde vara regler för vad man ska låna till. Lån ska avse materiella investeringar, i tiden avgränsade projekt, inte löpande utgifter för löpande samhälleliga åtaganden – hur mycket man än vill kalla utbildning och sjukvård för ”investeringar”. Det är de, men kostnaderna är återkommande, och ska finansieras med skatter, inte lån.

En lösning kan då vara en uppdelning i en driftsbudget och en investeringsbudget, med klara definitioner på vad som räknas som investeringar (för att hindra trixande…). Som kan ha olika regler för underbalansering, inom en ram som anger hur hög statsskulden som andel av BNP får vara.

Man kan faktiskt undra om det inte är vad partierna litet grand i smyg, och trots uppslutningen kring balansmålet, börjar glida mot. Stödet till Ukraina räknas inte med, när regeringen säger att de uppfyller budgetmålen. Det finns likaså borgerliga röster för att  lägga det tilltänkta stödet till kärnkraftsutbyggnaden utanför bedömningen av  budgetmålen. Och ledande socialdemokrater har hörts mumla om att man kanske ska göra så med klimatinvesteringarna också.

Man undantar alltså vissa särskilt önskvärda utgifter för att kunna visa att jodå, vi följer de budgetpolitiska målen. Vilket man i praktiken ändå inte gör – för de där utgifterna ska ju också betalas, och det påverkar också statsfinanserna.

Men undantagen diskuteras inte öppet och bestäms inte i större processer med tydliga vägningar av olika behov mot varandra. Det känns inte riktigt som ”ordning och reda i statsfinanserna”.

Vore det inte bättre att för ordningens och redans skull erkänna att investeringsbehoven visserligen kräver regler, men en annan typ än dagens? Och lägga investeringarna i en egen budget med sina egna villkor?