Anne-Marie Lindgren: Regeringen saknar energipolitisk linje

Regeringen har stoppat 13 vindkraftsparker till havs med hänvisning till att det försämrar försvarets möjligheter att snabbt upptäcka fientliga intrång. Säkerhetspolitiska skäl gör därför att det – beräknat med utgångspunkt från den ryska basen Kaliningrad – enbart är norra delen av Östersjön, ungefär i nivå med Åland, som kan användas för vindkraftverk. 

Regeringens beslut har mött skarp kritik från ett kanske oväntat håll.

Nämligen den tidigare försvarsministern i regeringen Reinfeldt, Mikael Odenberg. Som inte kan misstänkas för vare sig okunnighet eller ointresse för försvarsfrågor: han är utbildad officer, med majorsgrad, han har varit styresman i Krigsvetenskapsakademien och han var, som sagt, moderat försvarsminister – som avgick i protest mot alliansregeringens nedskärningar av just försvaret.

Därutöver kan han energifrågor, efter att 2011–17 ha varit generaldirektör för Svenska kraftnät. Där hans bedömningar uppenbart inte görs med utgångspunkt i miljöeffekter, utan i energibehov.

Det svenska behovet av el ökar, och Odenberg konstaterar att den stora potentialen finns i havsbaserad vindkraft i södra och sydöstra Östersjön. Anläggningarna skulle kunna byggas ut på sex – tio års sikt. Eventuella nya kärnkraftverk kan inte vara på plats förrän tidigast kring 2040.

Försvarspolitiskt betyder beslutet ingenting på tio års sikt, skriver Odenberg; energi- och näringspolitiskt är det däremot ”närmast en katastrof, tangerande till självskadebeteende”.

Odenberg underkänner inte de försvarspolitiska argumenten, men han menar att det finns tekniska möjligheter att lösa det övervakningsproblem som bekymrar Försvarsmakten. Polen, som faktiskt har Kaliningrad som granne, bygger likafullt vindkraftverk utanför sin Östersjökust. Med utrustning som, tydligen, gör det möjligt att snabbt upptäcka eventuella robotattacker 

Odenbergs kritik mot regeringen handlar om att den inte vågat ta i den målkonflikt som finns mellan försvarets krav och energipolitikens. Och följaktligen inte heller sökt några metoder att dämpa konflikten och jämka ihop kraven.

Kritiken känns befogad. 

Det handlar inte om ett förringande av de försvarspolitiska argumenten. Det handlar om ett krav på förutsättningslös granskning hur de kan förenas med andra viktiga samhällsmål – och inte automatiskt köpa försvarets argument att det inte går.  

Om man som jag varit budgethandläggare i Regeringskansliet vet man nämligen att alla myndigheter inklusive Försvarsmakten (kanske alldeles särskilt den…) självklart ser renodlat till de intressen de själva har att bevaka. Och vill få arbeta med dem utan extra krav eller krångligheter betingade av hänsyn till andra intressen. 

Vilket betyder att myndigheter oftast ser alla krav på sådana hänsyn som omöjliga att tillgodose. Även när det inte är omöjligt, bara litet mer arbetsamt eller kostnadskrävande.

Det är förstås inte den enskilda myndighetens uppgift att väga de egna verksamheternas krav mot alla andras, det må handla om Försvarsmakten, Skolverket eller Naturvårdverket.

Men det är alldeles avgjort regeringens sak. Som till skillnad från en enskild myndighet har just att bevaka flera samhällsintressen och så mycket som möjligt försöka få dem att gå ihop. I det här fallet alltså både de försvarspolitiska och energipolitiska. 

Och då är det regeringens sak att inte obesett köpa påståenden från en av parterna att det är omöjligt att tillgodose den andra partens synpunkter. Kristersson säger att det skulle vara oansvarigt att inte lyssna på försvarets argument. Är det inte lika oansvarigt att inte lyssna på argumenten som handlar om energiförsörjning och energibehov?

Fungerande elförsörjning är väl för övrigt också viktigt, både försvars- och säkerhetspolitiskt?

Det är, dessvärre, svårt att komma undan känslan att regeringspartiernas – och inte minst regeringsunderlaget SDs – egen motvilja mot vindkraft fått dem att tacksamt ta emot försvarets argument för att slippa ta ett beslut att bygga ut den. 

Det är, dessvärre, svårt att komma undan känslan att regeringspartiernas – och inte minst regeringsunderlaget SDs – egen motvilja mot vindkraft fått dem att tacksamt ta emot försvarets argument för att slippa ta ett beslut att bygga ut den. 

Utan att granska om argumenten håller i alla delar.

Men OK då, antag att det är omöjligt att bygga vindkraft i de delar av Östersjön som skulle ge det bästa utfallet – var är alternativen? Pågår det någon verksamhet för att hitta dem? Planerarar regeringen några initiativ till det?

Och säg då inte ”kärnkraft”. Oavsett vad man tycker om den så är den under alla omständigheter ingen lösning på de energibehov vi står inför inom bara några år. Det pågår ingenting konkret, och kommer uppenbart inte heller att göra det på länge, för att få igång alla de där nya reaktorerna som regeringen utlovat. Det får ses som osäkert om de alls blir av, med tanke på de mycket stora ekonomiskas åtaganden det handlar om. Och det tar i så fall mycket lång tid innan de är i drift.

Och de reaktorer som nu är i drift närmar sig sin tekniska livslängd…

Den bistra sanningen är, dessvärre, att regeringen inte har någon verklig linje i energipolitiken.