Tiggeriförbud är ett verktyg för att osynliggöra fattigdomen
Debatten om tiggeriförbud har länge fokuserat på de utsattas kopplingar till kriminella nätverk. Men att förbjuda tiggeri eliminerar inte fattigdomen – det döljer den bara från vårt vardagliga liv. Det skriver Valentin Rodikov, aktiv i SSU och S-Studenter.
Ett av de främsta argumenten för att förbjuda tiggeri är att skydda utsatta människor från att utnyttjas av kriminella nätverk. Tomas Tobé (M) hävdar att man ”drar undan mattan” för människohandeln med ett tiggeriförbud.
Vi vet nu att detta saknar belägg.
Enligt studier av både Polismyndigheten och Amnesty finns det inga starka bevis för att tiggare i någon större utsträckning är en del av organiserad brottslighet. Amnesty skriver att detta liknar en kollektiv bestraffning där man ger sig på offren i stället för förövarna. Jag håller med om detta. Regeringen riktar slagen mot de mest utsatta, snarare än angriper de krafter som utnyttjar dem. Men det är väl vad man kan förvänta sig av en populistisk lagd regering.
Tiggeri är en form av yttrandefrihet. När en människa tigger på en allmän plats uttrycker den sin fattigdom. Ibland sker det med ett plakat, ibland genom ett instrument och ibland bara genom rösten. Men det är alltid fråga om ett yttrande. I många fall där yttrandefriheten har prövats har det varit i betydligt mer radikala och extrema former än tiggeri. Jag har nämligen ännu inte sett en tiggare sprida hatretorik på sitt plakat. Den formen av retorik sprids däremot redan galant av Sveriges egen regering och dess stödparti.
Cecilia Magnusson (M) skriver i sin debattartikel ”Förbjud gatutiggerier för att minska risken för fattigdom” att många människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga.
Att känna sig provocerad och må dåligt av att se människor i nöd är en naturlig reaktion, som bör leda till engagemang att förändra – inte förbjuda.
Men, att känna sig provocerad och må dåligt av att se människor i nöd är en naturlig reaktion, som bör leda till engagemang att förändra – inte förbjuda. Jag mår också dåligt när jag ser tiggeri. Denna obehagliga känsla vi får är ett tecken på att vårt samhälle har misslyckats med att hjälpa dessa individer. Det är en känsla av skam, men inte över tiggarna – det är en skam över det samhälle som sviker de svagaste.
Om tiggeri förbjuds så riskerar vi att glömma bort den fattigdom som existerar även utanför vår lokala mataffär. Det är viktigt att vi ser problemet framför oss så att debatten om fattigdom inte tynar bort. Fattigdom är inte ett individuellt problem, det är ett samhälleligt problem. Och vi måste alla vara medvetna om att problemet fortfarande existerar.
Valentin Rodikov
pol kand student, aktiv i SSU och S-Studenter
