Karin Kristensson: Alla ska veta vem som ansvarar för arbetsmiljön
Arbetsmiljön inom arbetaryrken behöver få mer uppmärksamhet. Statistiken visar tydligt att det är arbetare som drabbas hårdast av arbetsmiljöproblem, och gapet till tjänstemän är stort. Många arbetare vittnar om tunga lyft, repetitiva rörelser och exponering för farliga ämnen. Arbetsmiljön skapar därmed risker, smärta och utmattning. Faktum är att ungefär hälften av alla arbetare känner sig fysiskt utmattade dagligen eller flera gånger i veckan, och smärta i rygg, armar, knän och höfter har blivit en del av vardagen.
Förhållandena i arbetaryrken innebär konkreta hälsorisker. Hälften av arbetarna anser att deras jobb medför en hög eller viss hälsorisk, särskilt män ser sitt arbete som en risk. Det är arbetarmän som ofta bär tungt och utsätts för farliga kemikalier, höga höjder och riskfyllda miljöer. Dessutom påverkar arbetslivets påfrestningar arbetares fritid och möjligheten till ett gott liv utanför jobbet. För många arbetarkvinnor är konsekvenserna särskilt märkbara: majoriteten upplever mer ofta än några gånger i månaden att de är för trötta för att orka umgås med familj och vänner.
Äldre arbetare har svårare än tjänstemän att orka arbeta hela vägen fram till pension. Arbetarkvinnor är den grupp som känner störst oro för att inte kunna fortsätta fram till pensionsåldern, och andelen som har svårt att klara sina arbetsuppgifter har ökat över tid. Samtidigt rapporterar äldre tjänstemän att de har bättre förutsättningar att klara av sina uppgifter och arbeta fram till pension.
För arbetare innebär arbetslivet påfrestningar för kroppen, en minskad möjlighet till ett rikt liv utanför arbetet och en kamp för att orka ett helt yrkesliv. Det finns kunskap om arbetsmiljön och riskerna i arbetaryrken, men trots detta finns det stora brister i hur de hanteras.
Betydligt fler arbetare än tjänstemän uppger att det saknas systematiskt arbetsmiljöarbete på deras arbetsplats, och utvecklingen för arbetarkvinnor är särskilt oroande. I dag säger endast 37 procent av arbetarkvinnorna att det finns ett aktivt arbetsmiljöarbete på deras arbetsplats, en minskning från 46 procent för bara några år sedan. Tillgången till företagshälsovård är låg: endast 27 procent av arbetarkvinnorna har tillgång till företagshälsovård, och hälften vet inte ens om den existerar på deras arbetsplats. Majoriteten vet dessutom inte vem som bär ansvaret för arbetsmiljön, vilket gör det svårt att lyfta och hantera problem. Detta kan också vara ett problem på många mansdominerade arbetsplatser, med underleverantörer i flera led, där kunskapen om ansvaret för arbetsmiljön riskerar att försvinna.
Bristande företagshälsovård, bristfälligt arbetsmiljöarbete och dålig information gör att problemen förblir oupptäckta och olösta. Många arbetarkvinnor tvekar dessutom att ta upp arbetsmiljöfrågor; en tredjedel undviker att framföra kritik, vilket ytterligare förstärker tystnaden på arbetsplatserna. En orsak kan vara de otrygga anställningar som är vanliga i många yrken, där rädslan att förlora jobbet skapar en tystnadskultur.
Alla ska veta vem som ansvarar för arbetsmiljön och känna sig trygga med att lyfta problem utan rädsla för konsekvenser.
Så här behöver det inte vara. Alla ska veta vem som ansvarar för arbetsmiljön och känna sig trygga med att lyfta problem utan rädsla för konsekvenser. Arbetsmiljöproblem ska inte behöva lösas av enskilda medarbetare – det behövs fungerande strukturer för att identifiera problem och klargöra ansvarsfördelningen. För arbetare, särskilt arbetarkvinnor, borde tillgång till företagshälsovård och systematiskt arbetsmiljöarbete vara en självklarhet.
Det finns många som läser detta och som i sina kommunala uppdrag har arbetsgivaransvar i verksamheter där arbetarkvinnor ofta arbetar eller ger uppdrag åt kommunala byggprojekt. Att ta ansvar som arbetsgivare innebär att systematiskt arbeta för att uppmärksamma och åtgärda arbetsmiljöproblemen. Med rätt verktyg är det möjligt att göra en betydande förändring.
En förbättrad arbetsmiljö är inte bara en investering i varje enskild arbetare, utan även en satsning på vårt samhälle och ett sätt att möta de demografiska utmaningarna. Arbetare behöver orka arbeta hela vägen fram till pension – både för sin egen skull och för samhällets bästa. Och på vägen dit förtjänar de goda möjligheter att leva ett rikt liv, tillsammans med familj och vänner, utan att drabbas av smärta och utmattning.
Karin Kristensson är LO-ekonom
