Nina Andersson: Mindre kommuner kan inte ensamma bära etableringar

Den senaste veckan har var och varannan varit expert på det finanspolitiska ramverket –så även jag.  Som varm anhängare av breda politiska överenskommelser är jag nöjd även om det känns som att ett annat resultat borde varit möjligt när nu Svenskt Näringsliv och Vänsterpartiet hittat gemensam position i ett justerat och mer generöst skuldankare.

En sak är i alla fall säker, Sverige har underinvesterat under lång tid när det gäller infrastruktur och till det kommer nya investeringsbehov kopplade till klimatomställningen. Och ska vi klara den kan vi inte förlita oss på marknaden. Den är som bekant en usel herre då den är kortsiktig och inte alls lyckats prisa in jordens undergång. 

Kommunen har inget annat val än att planera för det troligaste scenariot och med nya arbetstillfällen, kommer nya människor och med dem behov av bostäder, förskola och omsorg.

Pengarna behöver vi använda till något så radikalt som samhällsplanering. Det offentliga behöver ta en mycket aktiv roll för att åstadkomma omställning i ett tillräckligt tempo och för att kostnaden inte ska bli allt för ojämnt fördelad. När stora företag dundrar in i en kommun, i Skellefteå eller i Boden, står mycket på spel. Kommunen har inget annat val än att planera för det troligaste scenariot och med nya arbetstillfällen, kommer nya människor och med dem behov av bostäder, förskola och omsorg.

Nu har ambitionerna kommit på skam men ingen skugga ska falla över Skellefteå som inte bara spände bågen utan också bidrar till något som har potential att bli viktigt för Sverige på aggregerad nivå. För vår egen omställning, för svensk export och för Europas position gentemot Kina. Att pumpa in skattepengar i privata bolag är generellt en dålig idé (ja, friskolesektorn jag tittar på er) men jag är helt övertygad om att staten behöver gå in och riskdela med kommunerna på ett annat sätt. Mindre kommuner i Norrbotten kan inte ensamma bära etableringar med stor samhällsförändrande potential och det offentliga måste, till skillnad mot marknaden, klara av att tänka långsiktigt. Vad innebär det för ett samhälle när 2000 människor, som i Skellefteå, bor i baracker och inte är en del av något? En fly-in-fly-out-mardröm som inte genererar några kommunala skattepengar och inte några rötter. 

Ännu tydligare är det med de gruvprospekteringar som görs i jakt på sällsynta jordartsmetaller som krävs för att klara elektrifieringen. Det går inte bara att säga blankt nej och not in my backyard men det går heller inte att blunda för de enorma sår de skapar i natur och landskap och de inte sällan svåra konsekvenser de får för samer och renskötsel. Det måste ge något mer än ett arbetstillfälle till de människor som bor och lever på platsen. Nu genererar en framgångsrik etablering vinst till företaget och via export en påfylld statskassa som med den nu förda politiken kan generera mer skattesänkningar till de som äger bolaget. Den enskilda människan, som arbetar, bor och lever ett liv, saknas i ekvationen. 

Ingenting varar heller för evigt och det vet vi eftersom det redan hänt. När fyndigheten inte längre är lönsam drar kapitalet vidare. Kvar är människorna, såret i marken och känslan av att ha blivit rånad. Vem ska betala priset för den stukade tilltron till samhället och framtiden? När nu nyindustrialiseringen sveper över Norrland bör vi lära av Bergslagen. Låt oss studera Lex Bergslagen men låt oss också redan nu konstatera att samhällsplanering och långsiktighet kommer vara en del av svaret. 

Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker