Eric Sundström: Balansmålet är startpunkten
Debatten om migration och gängkriminalitet har äntligen fått sällskap, och möjligen är själva sakfrågan något oväntad. Visst, det kan vara en illustration av en större frustration. I vilket fall som helst: Diskussionsvågorna om Sveriges offentliga finanser går relativt höga inom arbetarrörelsen.
Överenskommelsen i riksdagen innebär att vårt land ska gå från ett överskottsmål till ett balansmål. Argumentationen från S kan sammanfattas i tre punkter.
För det första frigörs helt nödvändiga resurser som kan investeras i välfärd, infrastruktur och bostäder. Den konkreta siffran som anges är 25 miljarder om året från och med 2027 – eller 200 miljarder under de två kommande mandatperioderna.
För det andra är överenskommelsen i linje med S-kongressbeslutet från 2021. Vidare är det en styrka i sig att det finns en bred uppslutning kring balansmålet (Tidöpartierna samt S och C).
För det tredje är balansmålet en gemensam grund som garanterar långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna. Det är alltjämt möjligt att föra en aktiv finanspolitik under en lågkonjunktur – samtidigt som ett underskottsmål skulle öppna för skattesänkningar med lånade pengar.
Som bekant har flera röster inom arbetarrörelsen kritiserat beslutet och argumentationen ovan. Huvudargumentet är att samhällsutmaningarna är så stora att ännu större investeringar krävs, samtidigt som underskotten kan hanteras av landets starka finanser.
Säga vad man vill om svensk socialdemokrati, men en debatt om de valda kongressombudens egentliga beslutsintention är ett hälsotecken i tider när demokratin annars är på tillbakagång.
Parallellt pågår en diskussion om huruvida överenskommelsen är i linje med partikongressens beslut eller inte. Säga vad man vill om svensk socialdemokrati, men en debatt om de valda kongressombudens egentliga beslutsintention är ett hälsotecken i tider när demokratin annars är på tillbakagång. Låt debatten fortsätta med ömsesidig respekt.
En möjlig tolkning av de relativt starka reaktionerna är en växande frustration över det svenska politiska landskapet: En Tidöregering som sänker skatten för de rikaste och angriper allt från folkbildning till bistånd, och en socialdemokrati som ännu inte har formulerat det projekt som ska vinna ett val som bara rycker närmare.
I snårskogen kring balansmålet finns även en rad andra grundfrågor.
- Ett uppenbart problem med det gamla regelverket var taket för utgifter – samtidigt som inkomsterna sjönk genom golvet när skatter sänktes och avskaffades. Så oavsett balansmålet: Det är dags att med större självförtroende våga ställa ansvarsfulla investeringar (som innebär vissa höjda skatter) mot ansvarslösa skattesänkningar.
- Den energi som har lösgjorts den senaste veckan understryker behovet av att kunna vara för ett framtidsinriktat projekt som tar strid med Tidöregeringen. Det är alltjämt här som det största tankearbetet måste göras.
- Politik är det möjligas konst. Om arbetarrörelsen gör en modern analys av samhällets utmaningar, hoppfullt beskriver möjligheterna, och trovärdigt beskriver reformer så kommer en majoritet i riksdagen att kunna göra de helt nödvändiga investeringar som krävs i välfärd, infrastruktur och klimatanpassning.
Även om du är missnöjd med balansmålet, så är det inte slutet. Låt det bli en startpunkt för en offensiv diskussion där politikens möjligheter ställs mot skattesänkningar. För oavsett vilket regelverk som omgärdar rikets finanser, så förblir politik den högsta formen av intellektuell verksamhet.
