Ett år av krig – finns det hopp?
Ett år har gått sedan Hamas terrorattack och början på det katastrofala kriget. Den 7 oktober dödades 1 100 israeliska civila och soldater.
De palestinska väpnade grupperna begick överlagda och grova krigsbrott, inklusive rena avrättningar av civila och tagandet av över 240 gisslan. Ett hundratal gisslan hålls fortfarande i Gaza men det är oklart hur många av dessa som fortfarande lever.
I det pågående kriget har Israel dödat över 41 000 människor på Gazaremsan. Befolkningen på 2,3 miljoner människor genomlever en humanitär katastrof och ockupationsmakten begränsar och hindrar nödhjälpen. Nittio procent är internflyktingar. De flesta har fått fly många gånger. Kriget har destabiliserat hela regionen. De senaste veckorna har våldet eskalerat och risken för storkrig växer.
Palmecentrets samarbetsorganisationer är alla personligen och direkt drabbade. Våra partners i Israel har förlorat släkt och vänner. Fredsorganisationerna kämpar ändå. Släktingar till gisslan har skapat en folkrörelse för att få till stånd en vapenvila där deras släkt och vänner friges. Nyligen samlade de hundratusentals israeler på gatorna till stöd för detta.
På Gazaremsan har förutsättningarna för våra samarbetsorganisationers arbete helt förstörts. Medarbetare och volontärer i organisationerna har skadats och dödats. En ung mor i en ungdomsorganisation dödades av ett israeliskt flygangrepp tillsammans med ett av sina barn. Hennes andra barn överlevde och är nu moderlös. En chef på samma organisation arresterades av israeliska militären i nästan en månad och utsattes för tortyr. När han väl släpptes fick han veta att hans föräldrar hade dödats i flyganfall.
Tragedierna är många. Trots det katastrofala läget gör organisationerna vad de kan för stötta barn och unga som under det senaste året fått fly gång på gång.
I skuggan av kriget på Gazaremsan har våldet på Västbanken ökat. Den israeliska regeringens politik och agerande har gett de militanta bosättarna på Västbanken ett nytt självförtroende. Våra partnerorganisationer på Västbanken berättar att bosättarna är mer välorganiserade och tyngre beväpnade än tidigare. Känslan av att vara värnlös är utbredd. De palestinska myndigheterna kan inte skydda civilbefolkningen. Nämner man världssamfundet och internationell rätt skrattar folk bittert. De ser att omvärlden inte gör någon skillnad för dem.
Trots upprepade försök att få till stånd en vapenvila har inte tillräcklig kraft satts bakom orden.
Och omvärlden har misslyckats. Trots upprepade försök att få till stånd en vapenvila har inte tillräcklig kraft satts bakom orden. Situationen har tillåtits eskalera och det humanitära priset för detta är katastrofalt.
Samtidigt har det folkrättsliga läget tydliggjorts på flera områden. Internationella brottsmålsdomstolen ICC har utfärdat arresteringsorder för Hamasledare som låg bakom attacken 7 oktober men även Israels premiärminister och försvarsminister. Den internationella domstolen ICJ slog i somras fast att den israeliska ockupationen är olaglig, att Israel bryter mot förbudet mot apartheid och rassegregering samt att det ankommer på omvärlden att se till att den olagliga situationen upphör. Samma domstol misstänker Israel för folkmord.
I detta läge är Sveriges röst alldeles för otydlig och räddhågsen. Tittar på man på den svenska utrikespolitiken under året blir kontrasten till tidigare regeringar påtaglig. I oktober är det tio år sedan Sverige erkände den palestinska staten. Erkännandet 2014 syftade till att bidra till att stärka den svagare parten i förhandlingarna och stödja en tvåstatslösning. Det var uttryck för en aktiv mellanösternpolitik och ingöt hopp.
Den nuvarande regeringen lät i stället frysa både utvecklingsbiståndet och biståndet till FNs organ för de palestinska flyktingarna under flera månaders tid. När FNs generalförsamling röstade om att höja Palestinas status som medlemsland innan sommaren, lade Sverige ner sin röst. Detta trots att Sverige erkänt Palestina som stat.
Sverige lade också ner sin röst i FN i en omröstning om att den israeliska ockupationen måste upphöra inom ett år, i enlighet med ICJs utlåtande att ockupationen är olaglig. Norge, Finland, Frankrike, Estland och Lettland röstade tillsammans med en majoritet av världens stater för resolutionen.
Det tolkas som att Sverige överger principen att folkrätten gäller lika för alla.
Hur tolkas detta i omvärlden? Det tolkas som att Sverige överger principen att folkrätten gäller lika för alla. Det är inte bara moraliskt förkastligt. Det strider också mot vårt egenintresse.
Sverige har historiskt värnat folkrätten eftersom den också är en ödesfråga för vår egen säkerhet. När brott mot folkrätten sker ostraffat på en plats blir världen som helhet osäkrare.
Finns det då något hopp? I maj besökte det israelisk-palestinska fredsnätverket Two State Coalition Sverige. Deras budskap är tydligt. En tvåstatslösning är möjlig och nödvändig. Bara en politisk lösning där både det palestinska och det israeliska folkets rätt till självbestämmande och säkerhet förverkligas är en hållbar väg framåt.
Kanske finns hoppet i att omvärlden kommit till insikten att den inte längre kan ignorera frågan och hoppas att den ska lösa sig själv. Det krävs i stället att världens länder tvingar fram en fred baserad på folkrättsliga principer.
Otto Widmark är handläggare för Mellanöstern och Nordafrika på Olof Palmes Internationella Center.
