Eric Sundström: Alla vill förändra världen, ingen vill förändra sig själv
Sommaren går mot sitt slut, men för oss som ses i de här spalterna är det svårt att helt koppla bort det som är aktuellt i politiken. Bad blandas med politiska tankar som tränger upp till ytan.
Min bästa vän, Jim från USA, besökte mitt bohuslänska sommarboende – men var likväl tvungen att erkänna att han upplevde den kanske värsta veckan i sitt politiska liv. Hans parti gick mot inbördeskrig eftersom Joe Biden vägrade kliva åt sidan – och sedan kom mordförsöket på Donald Trump. Under några dagar verkade presidentvalet – och Ukrainas framtid – ha avgjorts.
I den WhatsApp-grupp som jag har med mina vänner från studietiden i USA rådde domedagsstämning. Till slut skrev Mike att det är fyra månader kvar till valet, allt kan hända. Och efter överlämningen till Kamala Harris präglas gruppen i stället av historier om ärkekonservativa släktingar i Texas som tveklöst ska rösta på en kvinna med en mamma från Indien och en pappa från Jamaica.
Det ska inte underskattas att progressiva ledare återfinns vid rodret i USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike (som ska få en ny premier ministre).
Det ska inte underskattas att progressiva ledare återfinns vid rodret i USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike (som ska få en ny premier ministre). Inte minst när kriget rasar vidare i Ukraina, samtidigt som Mellanöstern står vid den stora konfliktens brant.
I Storbritannien måste Keir Starmer trycka tillbaka en nyväckt och otäck extremhöger. Och apropå Tyskland och Frankrike så var det underbart att sommarens stora mästerskap – herrarnas fotbolls-EM och OS – inte var tvättmaskiner för diktaturer som renar byken med idrott. Den internationella fackföreningsrörelsen bör intensifiera arbetet för mänskliga och fackliga rättigheter vid alla framtida evenemang. Fair games, decent work (schyssta spel, schyssta villkor) ligger LOs nye ordförande Johan Lindholm varmt om hjärtat.
I Italien dör fyra människor på jobbet varje dag, många på grund av utomhusarbete i extremhetta.
En annan byggnadsarbetare, Kim Söderström, blev min favorit bland årets sommarpratare. Kim talade med stolthet om sitt yrke och om arbetarklassen, samtidigt som han sakligt redogjorde för vår svenska arbetsmarknad där 64 personer miste livet under 2023. Låt oss hoppas att det var många som fick upp ögonen för oändliga ”UE-led”, odrägliga arbetsvillkor, onödiga olyckor, oklar arbetsfördelning, osund stress och en omättlig jakt på profit.
En nyhetssändning som stannar i mitt minne handlade också om byggnadsarbetare. I Italien dör fyra människor på jobbet varje dag, många på grund av utomhusarbete i extremhetta. SVT intervjuade byggjobbare med solkräm i hand som tack vare fackförbundet CGIL numer inte behöver jobba när det är varmare än 35 grader. Arbetsgivarorganisationen anser att det kostar för mycket. Vad är ditt pris på fyra liv om dagen, hade jag velat fråga.
EUs klimattjänst Copernicus rapporterar att juni 2024 var den varmaste månaden som uppmätts; att månadsrekordet var det 13:e i följd; att vi nu ligger 1,64 grader över det förindustriella genomsnittet. Följden är naturligtvis inte att det blir lite varmare överallt, tvärtom blir extremväder vanligare. Naturvårdsverket spår en nederbördsökning i hela Sverige, med de värsta skyfallen och översvämningarna i västra och norra Sverige.
Och om du äter en hamburgare kan du följa upp med att duscha oavbrutet i två månader – så mycket vatten kräver din köttbit.
Sommarens paradox är att vi i så stor utsträckning lever som vanligt. På min ö i Bohuslän ser jag två dokumentärer om hur våra matvanor är ett av de allra största hoten mot vår planet. Haven fiskas ut. Och om du äter en hamburgare kan du följa upp med att duscha oavbrutet i två månader – så mycket vatten kräver din köttbit. Trots detta är det så oerhört känsligt att påpeka att växtbaserad mat är en väg mot såväl en friskare planet som ett friskare liv.
En rekordvarm sommar går mot sitt slut och alla vill förändra världen, men ingen vill förändra sig själv.
Eric Sundström är S-debattör
