Anne-Marie Lindgren: SDs nederlag borde få regeringen att tänka om

Nästan alla, både vinnare och förlorare, verkar glada efter EU-valet. MP och V är glada för sina ökade röstandelar, S är glada för att vi äntligen ökade i ett EU-val, M är om inte direkt glada så i alla fall lättade över att de höll ställningarna, C är glad för att de inte förlorade så mycket som befarat och KD och L jublar för att de i alla fall inte åkte ur.

Och, misstänker jag, allihop är väldigt glada över att SD, äntligen, gick tillbaka i ett val.

Den psykologiska effekten av det ska nog inte underskattas. 

För att ta miljöfrågorna först: MP nådde ett röstresultat cirka 9 procentenheter högre än den de fått i de senaste opinionsmätningarna av partisympatierna. Den rimliga slutsatsen är att det är miljöfrågan, snarare än generella sympatier för MP, som avgjort röstandet. Det visar på den betydelse miljö- och klimatfrågorna har. Det kan dessutom vara ett sätt att demonstrera mot regeringens politik i de här avseendena …

Den politiken har varit kritiserad hela tiden. Men det är värt att notera hur kritiken tar sig allt tyngre och allt mer samlade uttryck – Miljöpartiets framryckning i EU-valet, Klimatpolitiska rådets kritik från klimatsynpunkt och Finanspolitiska rådets kritik från ekonomiska utgångspunkter. Till det kan läggas näringslivets uttalade missnöje.

Omvänt har SD uppenbart inte vunnit några röster på sina mer eller mindre tydligt uttalade krav att ompröva (läs: försämra) – EUs klimatpolitik. 

Så om regeringen är klok – vilket jag i och för sig tämligen ofta tvivlar på – tänker den om när det gäller klimatpolitiken. Kanske SD-förlusten rent av kan ge litet råg i ryggen i det avseendet? För att det i mycket är SD som dikterat regeringspolitiken här behöver man knappast tveka om. M är väl inte världens mest miljövänliga parti, men till skillnad från SD har de faktiskt en viss probleminsikt

Valresultatet ger över huvud taget öppningar för en mer offensiv debatt kring miljö- och klimatpolitiken. Socialdemokratin bör använda den öppningen. 

Men då finns ett memento: i åtskilliga EU-länder börjar klimatpolitiken möta motstånd. Det har i mycket att göra med att den upplevs som orättvis, i meningen att vissa grupper drabbas av stora ekonomiska konsekvenser, medan andra slipper. Valårets stormar här i Sverige kring bensinpriserna uttrycker liknande reaktioner.

Det är alltså nödvändigt att tänka över de fördelningspolitiska konsekvenserna, alldeles särskilt kanske vad gäller de ekonomiska effekterna för hushållen. Och det måste vara en viktig del av socialdemokratisk miljöpolitik – dessutom, misstänker jag, en del som andra partier inte kommer att vara lika engagerade i.

Vad så gäller SD – ja, man skulle kunna säga att förtrollningen är bruten. 

Anne-Marie Lindgren

Vad så gäller SD – ja, man skulle kunna säga att förtrollningen är bruten. 

Det har ju nästan blivit ett axiom att det är omöjligt att få väljare att lämna SD, när de väl en gång valt det partiet, och att all kritik, om än aldrig så berättigad, bara rinner av dem. Men nu tog det alltså stopp.

Det är troligen sant att deras kärnväljare, de som djupt misstror ”etablissemanget” och ser alla andra partier som delar av det, är mycket svåra att rubba. Men i takt med att partiet vuxit har de dragit till sig väljare som mer reagerar på enskilda sakfrågor, typ löftet om sänkta bensinskatter, än på kritiken mot ”etablissemanget”. Den delen av SDs väljarkår är sannolikt mer rörlig och påverkbar av kritik mot partiet.

Ett faktum är ju att SD sjönk påtagligt i opinionsmätningarna våren 2022. Den sannolika förklaringen är SDs ambivalens inför det ryska angreppet på Ukraina. De uppgifterna om tilltänkt samarbete med ryssvänliga partier i EU, som kom i valrörelsen, kan ha fått betydelse för SD-resultatet; ryssvänlighet är inte gångbar i den svenska väljarkåren. Man kan nästan säga att rysskräcken ingår i det svenska kulturarvet, och det är märkligt att SD-ledningen med sin vurm för svensk historia inte fattat det. 

En intressant fråga blir att se hur SD-ledningen hanterar valförlusten. Det gäller både internt och i förhållande till övriga partier.

SD har i regeringssamarbetet kunnat rida på sin gamla framgångsvåg och sin förmodade oövervinnerlighet i val. M, KD och L har bara varit medlet för deras egen fortsatta väg mot allt fler riksdagsmandat och nya, och många, ministerposter. Och M, KD och L har funnit sig i att låta SD sätta agendan, väl medvetna om att SD i annat fall mycket väl kan hoppa av utan att det skadar dem själva ett enda dugg.

Nu har det visat sig att SD faktiskt också är sårbart för opinionsskiften. Och att partiledningen inte verkar ha nerverna riktigt under kontroll. I ett läge där den interna kritiken inom både M och L vuxit rätt rejält kan det påverka maktbalansen i regeringen. Och, kanske, innebära att övriga partier inte alltid följer SDs idéer, när det kommer omfattande kritik från andra grupper som regeringen inte på sakliga grunder kan avvisa.

För när regeringspartierna väl dragit färdigt sina suckar av lättnad över att valresultatet inte blev värre än det blev, måste insikten komma att det inte heller kan tolkas som något godkännande av Tidö-politiken.