Johan Sjölander: Peka på problemen är det enkla

Varför ska ett parti som går bra kasta sig ut i en orgie av självspäkande självkritik? Det är en fråga som fått många politiska förståsigpåare att förbryllat klia sina huvuden på sista tiden. 

När partier gör stora omprövningar brukar vi annars förknippa det med en av två saker. Antingen är partiet sedan tidigare helt sänkt och har inga alternativ, som med Blairs New Labour eller Reinfeldts Nya Moderaterna. Eller så sitter de redan vid makten och lägger om politiken pressade av verkligheten, som när Mitterand bytte inrikting som sittande president i Frankrike eller för den delen Magdalena Andersson omprövade synen på Nato i skuggan av Putins invasion av Ukraina. 

Men inget av dessa förhållanden gäller för svensk socialdemokrati just nu. Visst förlorade man regeringsmakten hösten 2022. Men själva partiet gick framåt, och sedan dess har opinionsstödet fortsatt uppåt. Man har inget regeringsansvar för en bökig verklighet att ta hänsyn till. Ett alternativ hade ju därför faktiskt kunnat vara att bara luta sig tillbaka, se regeringspartierna koka i sina egna misslyckanden och räkna dagarna till 2026. 

Men i stället drogs ett omfattande förnyelsearbete igång. Första fasen var den samhällsanalys som presenterades under vintern. Det var en hel radda riktigt beska piller som levererades av de elva arbetsgrupperna. En hård samhällskritik blandades med en minst lika hård självkritik. Inte sällan sammanföll de två. Och i botten en så påtaglig frustration. 

Det var bra. Av två skäl. Ett viktigt och ett jätteviktigt. 

Det viktiga är att man inte ska tro att man kan vinna val bara på att motståndaren är dålig. Visst är SD-regeringen ett sorgligt skådespel av löftesbrott och usel politik. Men inget säger att förändringstrycket i sig kommer att räcka 2026. Kanske har löftesbrotten bleknat i minnet och väljarna börjat tänka att fyra år är en kort tid, låt oss ge dem en chans till? Då måste S kunna presentera ett eget alternativ som är uppenbart mycket bättre. 

Det jätteviktiga skälet är ett annat. Att vinna val är ju nämligen bara förutsättningen för vad politik egentligen handlar om. Att förändra samhället. 

Den frustration som bubblar i analysgruppernas rapporter är inget nytt. Jag har mött samma känsla i S-föreningslokaler över en kopp bittert kaffe, i samtal med fackliga aktivister och förtroendevalda, i snacket efter ABF-föreläsningen och i förtroliga samtal mellan skål och vägg med högt uppsatta socialdemokrater. Jag har skrivit och läst om den, föreläst och diskuterat, försökt förstå och förhålla mig.

Så det jätteviktiga skälet är rent politiskt. Det handlar om det faktum att vad socialdemokratin förmått leverera för att göra samhället bättre under de senaste årtiondena helt enkelt inte har varit tillräckligt bra.

Johan Sjölander

Det finns en känsla av någon form av skav, eller skevhet. Att man vill så mycket men inte riktigt förmår, eller ens vågar tro på att det går. Något håller på att gå sönder formulerade Stefan Löfven det och träffade en nerv. Men de orden blev aldrig omsatta i en praktisk politik som faktiskt gjorde det trasiga helt. 

Så det jätteviktiga skälet är rent politiskt. Det handlar om det faktum att vad socialdemokratin förmått leverera för att göra samhället bättre under de senaste årtiondena helt enkelt inte har varit tillräckligt bra.

Det innebär inte att allt varit dåligt, eller meningslöst. Tvärtom skulle jag säga. Men. Det har inte räckt. Alls. Klyftorna har ökat, och med det orättvisorna. Demokratin har tappat i verkningskraft. Samhällsgemenskapen har luckrats upp. Vi ser det i kriminaliteten, hur delar av arbetsmarknaden förslummas, en massarbetslöshet som bitit sig fast, i hur drömmen om alla typer av kollektiva resor där framtiden är något som blir bättre för oss alla förbleknat. 

Problemet med detta är inte huvudsakligen att det undergräver socialdemokratins väljarstöd utan att det undergräver partiets själ. Makten är inget självändamål utan ett verktyg. En socialdemokrati som vinner de politiska posterna men misslyckas med att styra samhällsutvecklingen och göra saker bättre för vanligt folk är någonstans i grunden en tragedi. 

Analysgrupperna har öppnat på locket runt detta. I många fall på ett överraskande ärligt sätt. Allt är inte nödvändigtvis rätt tänkt. Men det finns någon form av genomgående ambition som är så kittlande. En vilja till verklig förändring. 

Men att peka på problemen är samtidigt det enkla. Det svåra blir att slå fast lösningar som matchar behoven. Att bortom självkritiken hitta ett nytt självförtroende. Ha modet att våga tänka nytt, även när det riskerar att göra folk förbannade. Det är vad som nu kommer att prövas. Hur utfallet blir, avgörande.

Johan Sjölander
verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden