Jenny Åkervall: S behöver lyfta både orten och bygden
Socialdemokraternas samhällsanalys om urbaniseringen sätter fingret på en rad akuta utmaningar för svensk gles- och landsbygd. Rapporten visar hur misstro och missnöje växer fram när samhället drar sig tillbaka. Om Socialdemokraterna vill vara ett parti för alla, minska klyftor och stärka människors förutsättningar att nå sin fulla potential så har man knappast råd att ducka i frågor om stad och land. För hur kan man bygga en samhällsgemenskap när var tredje svensk bor i områden som präglas av nedläggningar och utflyttning?
197 av Sveriges 290 kommuner betecknas som landsbygdskommuner enligt Jordbruksverkets officiella indelning. 34 procent av Sveriges befolkning bor på lands- eller glesbygden. Det finns mycket som är fantastiskt med att bo på svensk glesbygd. Närheten till naturen, lägre boendekostnader, inga bilköer, lugnet och den rena luften, ett socialt sammanhang och närhet till det politiska beslutfattandet.
Men det är ändå problemen som Lars Isacsson, Eva-Marie Ballovarre och Sofia Skönnbrink har tagit fasta på i sin analys.
Och problem saknas inte. Rapporten beskriver en glesbygd där en stark urbanisering påverkar människor negativt när samhället drar sig tillbaka. Hur misstro och missnöje sprider sig i takt med att service, välfärd och god infrastruktur försvinner från människors närhet. Hur historiska kommunreformer och inträdet i EU har centraliserat makt och resurser. Hur det urbana perspektivet dominerar i såväl myndigheters, mediers och politiska företrädares sätt att uttrycka sig och prioritera. En urban norm som i sin tur påverkar människors livsval och självbild.
Många kan vittna om att känslan av att vara lämnad utanför, att vara en andra klassens medborgare, sprider sig på den svenska landsbygden.
Många kan vittna om att känslan av att vara lämnad utanför, att vara en andra klassens medborgare, sprider sig på den svenska landsbygden. Den allmänna bilden av glesbygden som tärande och storstaden som närande. Trots att en stor del av Sveriges värdegenererande naturtillgångar och industri finns i glest befolkade områden. Samtidigt som samma platser har sämst service, sämst infrastruktur och högst skatt.
Framför allt är många glesbygdsbor trötta på beslutsfattare och journalister som inte har den blekaste aning vilken vardag och verklighet som möter människor som bor norr om Gävle. Bilberoendet, potthål stora som isvakar, obefintlig mobiltäckning, långa transportsträckor till barnens skola och aktiviteter, sämre välfärd, ohälsa och kortare medellivslängd.
Det glappar rejält mellan stad och land.
I massmedia reduceras landsbygdens invånare alltför ofta till EPA-burna killar som snusar, röstar på SD, ifrågasätter klimatkrisen och känner sig allmänt missförstådda.
I massmedia reduceras landsbygdens invånare alltför ofta till EPA-burna killar som snusar, röstar på SD, ifrågasätter klimatkrisen och känner sig allmänt missförstådda. Alternativt kändispar som ”flyttar ut” (läs helgpendlar från innerstadslägenheten) till ett torp några mil utanför Stockholm för att renovera dasset och odla sina egna morötter.
Lägg till det ett exotiserande ”von oben”-perspektiv där den urbana människan gärna vill bevara landsbygden som den är, så att hen kan komma på tillfälligt besök och att allt då ska se ut som förr. Samtidigt som landsbygdsfolket vill utveckla sina hembygder och ser att förändring är en nödvändighet för dess överlevnad. Något som avspeglas i allt från synen på strandskydd till myndigheters naturbevarande.
Så vem tar då strid för landsbygden? Socialdemokratin har alltid strävat efter att hålla ihop land och stad. Men på senare år har landsbygdsfrågorna hamnat i skuggan av storstadsfrågor som gängkriminalitet och integrationsdebatt. För många på lands- och glesbygden har det allt mer urbant orienterade Miljöpartiet blivit ett rött skynke. Det kan delvis ha straffat även partier som är beredda att samarbeta med de gröna. Centerpartiet har sedan länge övergett sin landsbygdsprofil för att locka fler storstadsväljare.
Det är svårt att bortse från att det delvis handlar om strategi. Det är i städerna som väljarunderlag är som störst. Eller, som tidigare borgarrådet i Stockholm Mats Hulth skrev: ”Stockholmare är också människor. Fast fler.” Den som traktar efter regeringsmakten måste attrahera storstadsväljare.
”Hellre några som nästan är nazister, än några som inte bryr sig alls”, tycks väljarna resonera.
Men det är också en farlig strategi. För kvar finns SD, som i sammanhanget riskerar att framstå som det enda partiet som på riktigt bryr sig om landsbygden. Jimmie Åkesson är kanske också den enda partiledaren som hittills har lyckats vinna genklang hos många missnöjda och som kan tala till ”vanligt folk” på landsbygden. Och SD växer, inte minst i mindre norrländska kommuner. ”Hellre några som nästan är nazister, än några som inte bryr sig alls”, tycks väljarna resonera.
”En politik för ökad samhällsgemenskap och rättvisa i en tid av extrem urbanisering kräver mer pengar till samhällets gemensamma åtaganden”, står det sammanfattningsvis i urbaniseringsgruppens analys. För visst handlar det i hög utsträckning om välfärd, samhällsservice och möjligheter att kunna leva, bo och arbeta eller studera i hela landet.
Socialdemokraterna gör bäst i att ta slutsatserna på allvar. En socialdemokrati som blickar framåt måste hålla ihop Sverige bättre.
Men hur vänder man missnöje till hopp? Jo, man talar klarspråk om de samhällsproblem man ser. Man visar på förståelse för vad de beror på. Och man är beredd att göra det som krävs för att vända utvecklingen. I det hänseendet finns det hopp både i de socialdemokratiska arbetsgruppernas förnyade samhällsanalys – och i Magdalena Anderssons förmåga att tala klarspråk.
Jenny Åkervall är chefredaktör för Aktuellt i Politiken.