Johan Sjölander: Vi behöver inte spela Sverigedemokraternas spel

Ett vanligt drag i schack kallas för gaffel. Det innebär att du ställer din pjäs så att den samtidigt hotar två av motståndarens. Det skapar ett dilemma. En pjäs måste offras för att den andra ska klara sig. Som försvarare finns det inget bra motdrag, bara två mer eller mindre dåliga. Precis så kan man förstå Sverigedemokraterna och kulturkriget.

Direkt efter valet gjorde Sverigedemokraterna sitt största väljartapp någonsin. Hundratusentals sympatisörer övergav partiet. Detta har sedan hämtats tillbaka.

En förklaring kan vara denna. När regeringen var ny handlade debatten mycket om uppenbara svek i för människor närliggande frågor. Det blev ingen elstöd i tid före jul. Priset för drivmedel vid pump sänktes inte med några tio kronor. Satsningar på välfärden som bland annat SD utlovat i sitt valmanifest blev i stället kraftiga nedskärningar. Människor blev fattigare och regeringen lyfte inte ett finger. Då SD-väljarna i valet stack ut som den grupp som i tveklöst högst omfattning prioriterade den egna ekonomin när de la sin röst är det inte svårt att se hur detta slog hårt. Folk kände sig svikna, förbannade. Och det märktes.

Därefter har debatten ändrat karaktär. Inte sällan drivet av SD. Vi har diskuterat män i drag som läser sagor på bibliotek. Koranbränningar. Det senaste var när Åkesson var ute och först ville riva moskéer, och därefter låta Säpo granska alla svenska muslimer i jakt på extremister. I kriminalpolitiken gör partiet allt för att anlägga en så hårdkokt ton som bara är möjlig.

I takt med detta har partiets opinionssiffror återhämtat sig. Det är här gaffeln kommer in. Genom att provocera i kulturkrigsfrågor ställer SD oppositionen inför ett dilemma. Antingen tar man striden, och flyttar diskussionen bort från de frågor om ekonomi och välfärd där SD har sin riktigt svaga punkt. Eller så lägger man sig platt och accepterar en förskjutning mot ett brutalare och mer intolerant samhälle.

Vi ska inte underskatta kraften i det sista. De signaler Åkesson skickar ut hörs och förstärks på skolgårdar, arbetsplatser och nätet. Den polarisering som uppstår är på riktigt och får verkliga effekter för människor av kött och blod. Det är detta som gör gaffeln till ett sådant dilemma.

Det är i sak inte svårt att peka på svagheterna i SDs retorik. Vi vet att det är skillnad på reaktionära islamister och de hundratusentals hederliga och strävsamma muslimer som är en del av vårt samhälle. Vi inser att det aldrig kommer räcka med tuff retorik för att komma åt den vedervärdiga våldsbrottslighet som plågar vårt samhälle utan att det behövs en kombination av socialt förebyggande och mer effektiva repressiva åtgärder. Men det är debatter vi för i en ovan terräng på en spelplan där vi fortfarande känner oss främmande. Där vi måste stå för det svåra och sanna mot det enkla och felaktiga.

Det som kommer fälla Sverigedemokraterna är i slutänden rättvisan. När det gäller sveken runt vanliga människors berättigade krav på anständiga livsvillkor står de svarslösa.

Johan Sjölander

Samtidigt behöver en enskild gaffel inte avgöra ett helt schackparti. Kanske är det vi måste göra snarare att höja blicken och se det större spelet. För det finns egentligen bara ett sätt att komma ur en gaffel. Svara med en offensiv. Hota kungen. Tvinga motståndaren att försvara sig själv i stället för att anfalla dig.

Det som kommer fälla Sverigedemokraterna är i slutänden rättvisan. När det gäller sveken runt vanliga människors berättigade krav på anständiga livsvillkor står de svarslösa. Här finns inte bara utrymme för utan ett skriande behov av en socialdemokratisk framstöt.

Sedan varken kan eller bör vi huka i värderingsfrågorna. Folk bryr sig, och då måste politiker bry sig, och det handlar i grunden om moderna svenska värderingar om exempelvis jämställdhet och hbtq-rättigheter värda att försvara. Och vi ska heller inte överdriva gruppen radikalt kulturkonservativa i den svenska väljarkåren. De finns där, men de är inte jättemånga. I stort sett alla av dem fångas redan upp av SD som parti, men inte ens bland deras väljare är det en dominerande grupp. Potentialen bland andra partiers väljare är mycket liten.

Vi behöver helt enkelt inte vara rädda för vad vanligt folk tycker. Däremot tror jag att vi måste ödmjukt erkänna att vi historiskt varit slående dåliga på att hantera denna debatt. Hur skiljer man på samhällsproblem som är på riktigt och populistiskt trams? Hur undviker vi att sugas in och låta nätets trollarméer sätta dagordningen? Hur skapar vi en trygghet bland minoriteter och utsatta grupper så att vi faktiskt kompromisslöst står upp för dem samtidigt som vi orkar hålla fokus på de breda rättvisefrågorna och utmanar högern där den är som svagast?

Det är frågor vi måste kunna svara på. Det går inte att helt undvika kulturkriget. Men vi kan hitta sätt att hantera det, bättre än i dag. Tala förnuftigt till breda grupper snarare än att bidra till ökad polarisering. Och vi kan, framför allt, flytta fram pjäserna på andra områden. Höja energinivån i skriande viktiga debatter om rättvisa, välfärd, människors faktiska livsvillkor.

SDs gaffel är på riktigt. Men vi behöver inte spela deras spel. Vi kan faktiskt spela vårt.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden