Johan Sjölander: EU är det centrala slagfältet för gemensamma problem

När jag för några år sedan arbetade i Bryssel var det så fascinerande att höra franska EU-politiker tala. Det var så storslaget, så visionärt, man kunde liksom känna historiens vingslag i retoriken. Som svensk kändes det ovant. Vi har nog ett litet annat sätt att närma oss frågan om det europeiska samarbetet. Men kanske att vårt svenska sätt inte är så dåligt trots allt.

Det finns historiska förklaringar till dessa skillnader. För länderna på kontinenten, hårt drabbade av världskrigets fasor, blir det historiska perspektivet, fredsprojektet, så levande. Sverige gick trots allt med efter ett initiativ taget i samband med ett ekonomiskt krispaket. Att vi har ett mer pragmatiskt synsätt på EU är inte så konstigt. Det innebär inte att vi är emot. Det finns tvärtom ett starkt folkligt stöd i Sverige för ett fortsatt medlemskap. Men vi har ofta varit på den mer försiktiga planhalvan.

När britterna fortfarande var med stod vi på samma sida mot mer federalistiska strömningar. När covid-fonder, återhämtningspaket och långtidsbudget diskuterades tog den svenska S-ledda regeringen på sig ledartröjan i vad som kallades ”den frugala fyran”. Och när EU drev frågan om minimilöner stod Sverige som land och en samlad fackföreningsrörelse på motståndarsidan eftersom vi såg hur denna lösning hotade den svenska och nordiska arbetsmarknadsmodellen.

Samtidigt har saker ändrats. Pandemin och kanske ännu mer det folkrättsvidriga ryska anfallskriget på Ukraina har visat oss hur ofrånkomligt beroende av varandra vi är. Flera av vår tids riktigt stora frågor som klimatet, migrationen och brottsligheten kräver gemensamma lösningar.

Det har också blivit allt mer uppenbart hur viktigt Europa som geopolitisk, ekonomisk och social arena är. Det ryska anfallskriget understryker detta. Vi har en aggressiv stormakt med imperialistiska ambitioner i vårt absoluta närområde. Och det slutar inte där. Det auktoritära Kina framträder tydligt som den globala supermakt det är. I USA går man snart till val igen och risken att Trump kommer tillbaka, vilket är ett direkt hot mot den redan luggslitna amerikanska demokratin, är påtaglig. Europa kan mycket väl stå ensamt i en mycket snar framtid.

På ett djupare plan handlar detta om själva demokratin. Sedan runt 2005 har vi sett en omfattande demokratisk tillbakagång runt om i världen. I land efter land växer auktoritära strömningar. Vi i Sverige är inte vaccinerade. Det finns många orsaker, men en av dem handlar om demokratins förmåga att leverera, lösa de problem människor upplever i sin vardag.

Till viss del är detta hemkokta problem. Det är svårt att inte se kopplingen mellan demokratins oförmåga och årtionden av nyliberalt tänkande, avregleringar, marknadiseringar, skattesänkningar och ökade klyftor. Men till viss delar handlar det också om att vi i vår globaliserade värld saknat de muskler ett större samarbete kan ge oss. Och här finns det verkliga köttet och blodet i Europapolitiken. Att vi behöver samarbeta med andra för att ta kontroll över vår egen framtid.

Vi ska inte idealisera organisationen EU. Det är klokt att se institutionerna som verktyg, snarare än självändamål. Och verktyg kan fungera olika bra, och användas till olika bra saker. Det finns fog för kritiken att EU historiskt tenderat att vara på kapitalets och marknadens sida snarare än vanligt folks. Men vi kan också se hur EU varit och är helt fundamentalt för att till exempel sätta i verket en klimatpolitik som faktiskt, även om man alltid kan önska mer och snabbare, gör skillnad.

För grunden är detta. Vi har ett problem. Det 1900-tal då svensk socialdemokrati tog kontroll över utvecklingen och byggde ett helt nytt samhälle är över. Två vågor har svept över den socialdemokratiska välfärdsstaten, först en nyliberal, sedan en auktoritär. Detaljerna ser olika ut och utveckligen har gått olika långt men på ett övergripande plan är detta en fransk, tysk, ungersk upplevelse lika mycket som en svensk. Vi lever alla i en värld med Ryssland vid gränsen, ökade klyftor och internationella ligor som plågar våra medborgare.

Ska den utveckligen kunna vändas är EU ett av de centrala slagfälten. Det krävs allierade i andra länder. Det krävs en politik som vågar förändringen. Det krävs helt enkelt att progressiva idéer vinner, även i Bryssel och Strasbourg.

Vi svenskar är kanske inte sådana som står tårögda inför Beethovens nia och svajande EU-fanor. Men vi har historiskt alltid varit beredda att göra vad som krävs för att forma vår egen framtid. Det var vad folkhemmet och det starka samhället och välfärdsstaten handlade om. Det är vad Europapolitiken borde handla om också.

Vi behöver ett EU som står på löntagarnas sida, inte kapitalets. Vi behöver ett EU som kraftsamlar mot kriminaliteten och gängen. Vi behöver ett Europa som står starkt mot de militära hoten i vår omvärld. Vi behöver ett socialt och framgångsrikt Europa där jämlikhet, hållbarhet och demokrati lyser klart som ledstjärnor.

Det är vad det kommande EU-valet borde handla om.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden